2022 och den där märkliga känslan
Under de första månaderna av 2022 spenderade jag varje natt vaken med min nyfödda son. Mellan flaskmatning och vaggning såg vi morgnarna gry över ett iskallt Farsta. Vi tittade på snowboardåkare som hoppade i Peking med ett kärnkraftverk i bakgrunden, följde hur James Webb-teleskopet började blicka bakåt mot universums födelse och såg i direktsändning hur Ryssland invaderade Ukraina.
Det var i de ögonblicken omöjligt att inte känna hur världen skälvde, hur allt var så rätt och fel på samma gång. Ytterligheterna var helt enkelt så påtagliga att verkligheten inte riktigt tycktes verklig. Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att säga att den här hisnande känslan av att verkligheten är på väg att rämna genomsyrar vår samtid mer än någon annan. Och det är en känsla som är så oerhört påtaglig av en mycket specifik anledning.
Emily St. John Mandel tog fasta på den här känslan i sin senaste bok »Sea of Tranquility« där en framtida tidsresenär undersöker om konstiga fenomen och märkliga sammanträffanden genom historien egentligen är indikationer på att vi lever i en simulering. Om bristande processorkraft i själva verket är anledningen till att vår syntetiska verklighet ter sig så konstig och ologisk. Att boken genomgående präglas av rollfigurer som känner sig ensamma och återkommande isolerade på grund av pandemier är givetvis talande för hur hela berättelsen är en bearbetning av de senaste årens märkliga existens.
I Dan Kwan och Daniel Scheinerts »Everything Everywhere All at Once« beskriver huvudpersonen Waymond Wang hur ”something is off”. Att samhällets institutioner inte fungerar, att vi inte litar på våra medmänniskor och att allt vi undrar är hur vi kan återgå till hur saker var förut. Anledningen är att multiversumet som filmens verklighet är en del av håller på att gå under. Att samtliga parallella dimensioner där varje bisarr version av universums historia utspelar sig hotas av en graviterande superkraft: en bagel.
På många vis är det symptomatiskt att populärkulturen 2022 innehöll en rad berättelser om parallella, syntetiska och – för låna ytterligare ett engelskt ord – multiversala existenser. Vad skulle annars kunna få en värld fylld av krig, gigekonomier, Elon Musk, pandemi, bondskurkliknande FIFA-pampar, uppror i Iran, masskjutningar av skolbarn och QAnon att kännas rimlig om inte idén att detta bara är ytterligare en version av universums oändliga scenarion?
Men det är inte bara i fantasin den här känslan av verklighetens orimlighet slagit rot. Tankesmedjan Club of Rome publicerade exempelvis rapporten »Limits and Beyond« i våras, en uppföljning på den femtio år gamla »Limits of Growth« som kartlade när jordens befolkningsökning och ekonomiska tillväxt kan tänkas slå i taket. Någon gång 2040 visar det sig, enligt rapportens författare, men innan det sker kommer vi uppleva volatila samhällsutvecklingar, naturkatastrofer och sjukdomar. Helt enkelt symptom på att klimatförändringar och resursbrist börjar få effekt.
Och kanske slog den här känslan så hårt 2022 för att vi för första gången tvingats konfronteras med vår egen ohållbarhet. Efter några år i isolering, en period då många inte umgicks, inte kände att de deltog i samhället, klev vi tillbaka in i en värld där förändringen hade fortsatt utan oss. Väl där möttes vi av en rad extrema händelser, såväl samhälleliga som ekologiska. Och där någonstans finns kärnan i känslan av verklighetens orimlighet, i hur ytterligheterna staplas på varandra. Den vardag vi en gång kände finns inte längre och när omvälvande förändringar äger rum samtidigt går de inte längre att förhålla till ett normaltillstånd. Istället känns allt fel. Som om vi inte förstår, eller hör hemma här.
Vardagen efter pandemin utgörs av den oförenliga insikten att vi både är en del av en global krängande helhet och samtidigt inte kan greppa, förstå eller överblicka denna den. Pandemin hade avskärmat oss, låtit oss dissociera, tänka att detta är en övergående period. När vi sedan gemensamt skulle lägga coronaviruset bakom sig gick inte det, den versionen av universum hade passerat.
När jag vaggade mitt nyfödda son till sömns alla nätter 2022 trängdes dessa känslor och tankar i mitt inre. Den här känslan är givetvis inte ny, men kanske är den mer påtaglig nu. Att allt är ogreppbart, fantastiskt och hemskt, att vi lever i den bästa och sämsta av verkligheter på samma gång. Och i all denna osäkerhet fann jag tröst i något simpelt som en banal filmreplik. När Waymond Wang i slutet av sin berättelse gav en sentimental vädjan.
I know you are all fighting because you are scared and confused. I'm confused too. All day. I don't know what the heck is going on. But somehow, this feels like it's all my fault. I don't know. The only thing I do know is that we have to be kind. Please, be kind. Especially when we don't know what's going on.
Var vänlig. Det tänker jag försöka vara 2023.