Sakernas tillstånd – ett år i passivitetens tid
Det finns en scen i Alex Garlands film »Civil War« som ställer en annars ganska misslyckad berättelse på sin spets. En av filmens huvudpersoner har tillfångatagits av två soldater och ställs på knä vid sidan av ett utgrävt dike fyllt av döda kroppar. När hennes kollegor anländer till platsen förklarar de vädjande att de är journalister och inte en del av det rasande inbördeskriget. Att de är på resande fot för att dokumentera vad som händer i landet. Den ena soldaten – spelad av Jesse Plemons – pekar sitt automatvapen mot en av de som står på knä och frågar "är det här också en av dina kollegor?", för att sedan helt känslokallt skjuta personen i bröstet. I en berättelse där en av filmens huvudpersoner – den desillusionerade krigsfotografen Lee (spelad av Kristen Dunst) – pratar om hur deras roll inte längre är att ställa frågor utan bara dokumentera, att iaktta så att andra kan skriva historien och ställa frågorna, blir scenen med Jesse Plemons ett brott. Det är ett skräckinjagande ögonblick. Som skalar bort allt annat än osäkerhet och viljan att överleva, som lämnar huvudpersonernas maktlöshet helt naken och ofrånkomlig för tittaren. Där fråntas filmens huvudpersoner rollen att bara iaktta. De är inte längre åskådare utan förvandlas inom loppet av några sekunder till deltagare i en konflikt de försöker stå utanför. Det finns något där som är signifikant för vår tid.
När Youtube-essäisten Tom van der Linden diskuterade sina favoritfilmer från 2024 i ett klipp tog han tre exempel som alla berör relationen mellan passivitet, moral och skuld. I Jonathan Glazers »The Zone of Interest« skildras hur en SS-officier och hans familj lever sida vid sida med våldet och lidandet i koncentrationslägret i Auschwitz. Det är en omskakande berättelse som på samma gång illustrerar hur flexibel människans moral kan vara på såväl ideologiska och kulturella som materialistiska grunder. Om vårt välstånd kommer på bekostnad av andras lidande är vi beredda att i grunden omformulera vad vår medmänsklighet inbegriper. Själva ondskan i »The Zone of Interest« består inte i de handlingar som utförs bakom koncentrationslägrets murar utan i passiviteten, bristen på handling som florerar utanför dem. Att filmen innehåller insprängda scener filmade i negativt ljus där en flicka begår motståndshandlingar som att lägga ut mat till koncentrationslägrets fångar ringar in hur just handling, att agera, är en antites i filmens kontext. Det är scener präglade av oro, stress, skräck och mod. Att agera är, till synes, fyllt av osäkerhet och risk. Van der Lindens andra exempel är Tim Mielants »Small Things like These«. Där följer handlingen en kolhandlare i 80-talets Irland (spelad av Cillian Murphy) som upptäcker att unga kvinnor utsätts för slavliknande förhållanden i det lokala klostret. Det är en film som i flera avseenden utforskar konflikten i att agera mot det närmaste kollektivet. Som väger kostnaden i att gå emot den mänskliga flocken gentemot en människans inneboende moral. Van der Lindens tredje exempel är Clint Eastwoods senaste film »Juror #2« där Nicholas Hoult spelar en blivande far som tvingas sitta i juryn i ett mordfall där han inser att han kan ha råkat döda mordoffret i en bilolycka. Han ställs följaktligen inför dilemmat att döma en person som antagligen är oskyldig eller själv berätta om olyckan och riskera att hans liv slås i spillror. Det är på många vis en historia som slår knut på sig själv för att försöka moraliskt rättfärdiga huvudpersonens passivitet. Att få tittaren att se det hederliga i att döma en oskyldig person utifrån yttre omständigheter snarare än faktiska sakförhållanden.
Van der Lindens tre filmer ger tillsammans ett slags moraliskt spektra som sträcker sig från kollektiv skuld som uppstår och fortplantas på ett djupt institutionellt plan till individens eget moraliska ansvar. Det känns som frågor vi idag brottas med på ett större plan än kanske någonsin i historien. I en mer genomlyst och sammankopplad värld är liksom din roll i en större helhet på samma gång oöverblickbar och enkel att härleda. Kör du en bensindriven bil vet du tydligt att din påverkan på klimatet blir större. Handlar du kläder tillverkade i ett land med dåliga arbetsvillkor har priset antagligen rabatterats genom mänskligt lidande. Det är företeelser där din moral kanske prövas men där inget direkt ansvar utkrävs. I än större frågor som bombandet av Gaza eller förändrade inställningar i flyktingfrågor blir passiviteten än mer legio. Vad du som invid ens har för möjlighet att påverka blir otydligt. Din distans till lidandet lika mycket en nyckel för att manifestera känslan av maktlöshet som för att rättfärdiga passivitet.
Precis som huvudpersonerna i »The Zone of Interest«, »Small Things like These« och »Juror #2« präglas vi på många vis av en tillvaro där passiviteten erbjuder frälsning och agerandet har ett pris. I västvärldens rådande politiska klimat är det ingen tillfällighet att ideologiska strömningar och sakpolitiska frågor tycks spela en allt mindre roll på den politiska dagordningen. Det har pratats om hur gamla förklaringsmodeller för det politiska landskapet är otillräckliga och nya modeller och skalor som GAL-TAN har föreslagits. Frågan är om inte den största politiska skiljelinjen i vår tid går just genom den politik som manar till aktion, till förändring, och den som erbjuder passivitetens frälsning, den som säger att saker kan bestå – ibland till och med att tiden kan spolas tillbaka. I grunden är den fundamentala skillnaden här perspektivet på individen. Den ena politiska strömningen ser individen som passiv. Det är ett perspektiv där existensen tornar upp sig likt en oformlig väv. Där varje enskild söm löper fri från alla andra. Det är en strömning som erbjuder trygghet i status quo. Som klamrar sig fast vid gamla sanningar i tron på att bevarandet av dem kommer upprätthålla en ordning som inte längre finns. Det är ett politiskt perspektiv som vilar på en avgörande grundval: att saker kan och måste bevaras. Det blir i förlängningen ett förhållningssätt som är helt och hållet beroende av att individen – och genom henne även den avgränsade homogena gruppen – är isolerad och kan bestå i ett cementerat tillstånd, utan yttre påverkan. Det är ett förhållningssätt som drivs av att tilltron till institutioner eroderas och eftersom de automatiskt skapar en ofrivillig samhörighet som anpassas efter samhällets och världens ständiga förändring. Å den andra sidan finns en politisk riktning som präglas av en idé om aktion. Som ser individen som världstillvänd och som en del av en större helhet. Det är en strömning som tycks säga att varje individ har ett moraliskt ansvar gentemot gruppen, som identifierar passiviteten som ohållbar. Här blir den nya sanningen istället att den rådande ordningen behöver förändras i syfte att anpassas till en ny verklighet. Det är en skör hållning framförallt för att den söker ta individens anspråk och viljor i åtanke, vilket i förlängningen leder till ett fragmentariskt gytter av identitetspolitik och värdefrågor som konkurrerar om moralisk högstaposition. Kort sagt; det politiska landskapet färgas genomgående av slitningen mellan passivitet och aktion. I naiv lyhördhet inför världens förändringar kontra viljan att hålla fast i ett tillstånd som inte längre finns kvar.
I ett avsnitt av Obiter Dictum diskuterade nyligen jag och Billy Rimgard broschyren »Om krisen kommer« och då framförallt den kritik som krigsforskaren David Bergman framförde i Dagens Nyheter. Även författaren David Jonstad riktade kritik mot häftet i samma tidning. Jonstad framhävde hur Myndigheten för samhällsskydd och beredskap framförallt fokuserat på råd till det svenska folket om hur man överlever en vecka i isolering snarare än information om långsiktig överlevnad vid en kris. Att man ska ha några liter färskvatten i en garderob snarare än en regional gemenskap när skiten faktiskt träffar fläkten. Köttkonserver, konstaterat Jonstad, är enklare att förstå än andra människor. Kanske illustrerar »Om krisen kommer« ett förhållningssätt till konflikt för den moderna människan. En inåtvänd tillvaro där illusionen om beredskap sträcker sig till att du köpt dina värmeljus och sedan kan avvakta i ditt hem. De flesta förstår innerst inne att verkligheten inte fungerar så. Att vi i det långa loppet inte bara kan iaktta och dokumentera, låta andra ställa frågor. När Jesse Plemons riktar sitt maskingevär mot journalisterna i »Civli War« är läget skarpt. Filmens huvudpersoner tar sig levande ur konfrontationen genom att en av dem mejar ner Plemons med en bil. Förr eller senare uppstår en situation där vi tvingas agera. Där passivitet inte längre fixar biffen. Om det är av moraliska- eller överlevnadsskäl får framtiden – och antagligen individen – avgöra.