Vecka 1

Ett nytt år, en ny gemenskap.

Det svåra begäret efter samhörighet

Jag har hittat en ny favoritplats på jorden. Den är egentligen inget speciellt, ligger bara tre-fyra minuters promenad från mitt hem, mitt i en trappa mellan en cykelväg och ett höghusområde. Trappan ligger alldeles intill Nynäsvägen, precis vid en viadukt, och har en liten plan avsatts i mitten. Exakt där jag brukar stanna en stund. Det är en plats som existerar lite vid sidan av. Som ingen lägger märke till. Men som alltid fyller mig med en tillfredställande känsla av att vara en del av världen. Från den där oansenliga avsatsen kan man iaktta hur en vardaglig verklighet tar form. Därifrån har man utsikt över Kvickentorps BP, en upplyst fotbollsplan i utkanten i Farsta. Har löven fallit kan man skönja en äng åt ena hållet och åt det andra ett nybyggt bostadsområde. De flesta timmar av dygnet dränks platsen av det dånande sorlet från Nynäsvägen. Oftast står någon och över frisparkar nere på fotbollsplanen och genom viadukten passerar hela tiden människor på väg till eller från Farsta centrum.

I en tid då det känns som att samhörighet, koherens och sammanhang ofta glider en ur händerna har jag lärt mig att högakta den där platsen. Den ger ett perspektiv över en levande helhet, en gemenskap som pulserar av trafik, promenerande människor och livliga cykelvägar dränkta i gatlyktornas gula sken. När jag tidigare i år såg skräckfilmen »Weapons« slogs jag av hur regissören Zach Cregger lyckades fånga vår samtids utmärkande känsla av ensamhet och isolation. I skildringen av ett antal personers sammanlänkade trauman visar Cregger hur den moderna människan i flera avseenden förlorat sin grundläggande gemenskap. Bakom villadörrar och i offentliga miljöer gror istället misstro och rädsla för främlingar och obekanta. Föräldrar vill skydda sina barn genom att knyta dom till sig, misstänkliggöra lärare, grannar och andra. I hemmets avskärmning odlas en förrädisk känsla av trygghet. Hotet från den yttre världen hålls på avstånd. Dit, i hemmets trygga vrå, når inte samhällets och gruppens konventioner. Där kan istället varje individs intressen och begär tillgodoses. Där kan en alldeles egen världsbild målas med hjälp av fantasier, föreställningar och skärmarnas dopaminstimulerande flöden.

Det här konflikttillståndet mellan individen och den större gemenskapen drogs på många vis till sin absoluta spets i en av fjolårets mest intressanta tv-serier, »Pluribus«. En historia som följer författaren Carol Sturka i sviterna efter att jordens befolkning tagits över av ett utomjordiskt virus som binder alla – utom ett fåtal – samman i ett kollektivt medvetande. I en scen försöker Carol försvara sig mot en grupp avancerade virusinfekterade människor med det slagkraftiga argumentet “I have agency!”. Att berövas sin agens, sin individualitet, blir i »Pluribus« dystopiska värld i praktiken att upphöra att vara en människa. Där illustreras omedvetet även en av den moderna världens stora paradoxer. Att den kultur som föder berättelser som »Pluribus«, som skildrar individualismen som existentiell dygd, i andra änden även slipar ned varje utstickande linje av olikhet, suddar ut allt genuint, allt som gör världen intressant.

Det är en tanke som etsat sig fast sedan jag såg Like stories of olds video om det moderna resandet: att det globaliserade ekonomiska tillståndet vi lever i successivt stöper om världen i en enda form. Där olikheter, skillnader och friktionen mellan kulturer, individer och uttryck tidigare vidgat vår förståelse av världen, breder nu en global homogenitet ut sig. Människor äter samma hamburgare från Shanghai till Köping, från Vellinge till Venice Beach. Alla länder dricker samma läsk, ser samma filmer, scrollar samma appar. Hela värden tar både Visa och Mastercard. Åtminstone är det den verklighetsbild vi ständigt konsumerar och tar del av när rör oss i den nya globala gemenskapen. Att allt blivit samma i såväl den digitala som den fysiska världen. Selecta-automaten på Sollentunas pendeltågsstation har samma utbud som gåvoshopen vid Machu Picchu.

Med andra ord borde även världens medborgare allt mer förenas i en global gemenskap? Formad av en allt mer universell modern erfarenhet? Marknadens drivkrafter må vara starka, men på ett djupare plan misslyckas förvandlingen av vår samtid till en uppsättning varumärken, företag och appar att ge oss ett tillfredställande sammanhang. Den kanske tydligaste responsen mot en marknadsdriven global gemenskap är att vi istället klamrar oss krampartat fast vid anspråk på olika utanförskap, både verkliga och inbillade. I identitetspolitikens kölvatten har det digitala landskapet lärt oss att identifiera vår nya flock i den stora globala gemenskapen och sedan ställa den i aggressiv opposition till resten av världen. Ibland handlar det om att berätta om ett faktiskt förtryck mot den minoritet man tillhör men lika ofta tycks vi konstruera nya upplevda minoritetsgrupper.

Ett tydligt exempel ägde rum under hösten när en amerikansk student fick underkänt på en inlämningsuppgift för att ha hänvisat till sin kristna tro istället för underbyggda argument. En våg av reaktioner svepte över sociala medier där människor pekade på hur detta var ännu ett exempel på hur ett vetenskapsetablissemang förtrycker religiösa människor. Mängder av kristna – främst amerikaner men även en del européer – vittnade om hur de känner sig förföljda på grund av sin tro. En inflytelserik majoritet, som upplever sig utsatt för en minoriteternas tyranni.

I den marknadsdrivna likformade globala gemenskapen känner sig varje röst istället tystad. I det större perspektivet blir varje grupp en potentiell minoritet, särbehandlad, missförstådd och åsidosatt. Joe Rogan kan ha ett gigantiskt podcastimperium på världens största streamingtjänst men samtidigt sälja bilden av sig själv som en underdog, som en alternativ röst som inte accepteras av den rådande mittfåran. Politiska partier kan peka på ett system genomsyrat av ideologi trots att de själva har inflytande över samma system. Åsikter utmålas som förbjudna, censurerade eller tabu trots att de uttrycks, syns och hörs överallt. Det är ett illusoriskt utanförskap som attraherar människor i en tid av likriktning, en missriktad dröm om något annat.

Resultatet är en tid som präglas små tankar, små frågor och små idéer. Där man diskuterar om man får dricka alkohol runt barn, om det är manligt att äta kött, att författare kallar kritiker för fitta. Det känns tjafsigt. Fattigt, tomt. Som att hela världen står på spel men allt syre går åt till att prata om vilka som ska få gå på vilka toaletter. Det är en tid där det känns som att de stora frågorna inte ryms. Precis som föräldrarna i »Weapons« har vi byggt väggar runt våra värderingar, tagit skydd mot världen där ute, grävt skyttegravar bakom tangentbord och touchskärmar.

När jag står på trappavsatsen vid Nynäsvägen och ser bilarna som rusar på väg hem, människor som bär hem matkassar, lägenhetsfönster som tänds i skymningen, gör sig känslan av att världen är stor påmind. Medan den första snön faller i början av vintern 2025 har ett gäng barn fotbollsträning på andra sidan vägen. Fotbollsplanens strålkastare kastar långa skuggor medan en kvinna rastar sin hund. Just där och då existerar en osynlig gemenskap som är starkare än några konstruerade identitetsmarkörer. Ifrån den där trappavsatsen är det som att man kan ana den levande samhällskroppen fylld av människor som finner kärlek, samhörighet, ensamhet, tillit. Där känner jag en oumbärlig delaktighet i det spretiga, en storhet i det lilla, och jag fylls av det universella i det partikulära.