Det kulturella skiftet
Ingen pratar om rymden längre. Varför är oklart. Jag hörde av mig till min gamla kollega, författaren Andrev Walden, som tidigare återkommande skrev texter och krönikor om kosmos och vår galax, och frågade varför han i princip slutat skriva om rymden. Han svarade ungefär att han inte riktigt hade så mycket mer att säga om ämnet. Jag tror inte att det är sant. Istället handlar nog vår avsvalnade fascination för den existens som omger vår planet mer om vår upptagenhet med vad som sker här och nu.
2023 var ett år som blev svårt att frikoppla från konflikter, svårmod och existentiella hot. Företeelser som gängvåld, inflation, krig, folkmord och den pågående klimatkatastrofen tar liksom all färg från alla prognoser om morgondagen. Det är lätt att känna att vi nästan givit upp om framtiden. Det är liksom svårt att föreställa sig koloniseringen av mars när det känns som att den globala tillvaron är på väg att bromsa in i ett statiskt, stillastående tillstånd av idisslande.
Den svenske youtubern Seth Everman ringade in känslan när han november lämnade internet med en sista livestream. Där pratade Everman om hur videoskapandet hade gått från kreativ glädje till en nästan vetenskapligt utstuderad contentproduktion där format, klipp, algoritmer och interaktionsanalyser helt dikterade villkoren för vad och hur han borde göra. För några år sedan beskrev Ed Sheeran en liknande process i hur han närmade sig sitt musikskapande utifrån detaljerad lyssningsstatistik för att avgöra vilken genre och låtstruktur som skulle generera en hit.
När jag i slutet av december läste hur statistikern Nate Silver planlöst beskrev kapitalismen som ett slags evolutionär peak, byggd på människans naturliga urval genom konsumtion, ekade därför Evermans uppgivenhet i mitt huvud. Det var en påminnelse om hur vi fastnat i det mätbaras enfaldighet. En tillvaro där evig tillväxt, profit, statistik och konkurrenskraft helt dikterar villkoren. Det är i grunden ett slags postmodern mardröm där hela våra liv omvandlats till grafer och siffror med agna agendor.
Kanske har vi allra tidigast sett hur den här tillvaron börjat krackelera genom de senaste årens utveckling av internet. I takt med att de stora techbolagen börjat vackla i allt från sin vidriga arbetsmiljö till nedmonteringen av sin ideologisk övertygelse har den där supermotorvägen av information som började byggas i slutet av 90-talet nu börjat rämna. Streamingbolagen krisar med bantat innehåll, höjda avgifter och strejker från den amerikanska nöjesindustrin. Spotify kritiseras för att betala musikskapare dåligt och dessutom favorisera stora artister och sätta de små på bar backe. Plattformar som den jag skriver detta nyhetsbrev på, Twitter eller Patreon avslöjas och attackeras för att samvetslöst upplåta andrum till nazister, extremhögern eller fortsätta sina affärer i Ryssland. Spelvärlden förlorar sig allt mer i mikrotransaktioner, oligpol och dåliga arbetsförhållanden. Och över alltsammans hägrar, likt ett stundande oväder, den artificiella intelligensen som ett hot. Både mot arbetstillfällen men även som bringare av ett oöverskådligt gytter av desinformation. Det är en tillvaro där demokratin ständigt beskrivs som i fritt fall, där nationalism och aggressiv konservatism är på frammarsch, där inkomstklyftor växer och där ett världspolitiskt vakuum lamslår alla från att agera i rädsla för hur det ska påverka prognoser, grafer och siffror. Att beskriva allt detta som något slags evolutionär peak känns som ett hån.
Vad vi istället behöver mest av allt just nu tycks vara hopp. I förordet till »Brideshead Revisited« beskriver Evelyn Waugh hur hans bok är fylld av champagne, godsaker, skönhet och överdåd för att han skrev den under andra världskrigets slut. I verkligheten omgavs han av rationer och ond bråd död, i fiktionen omgav han sig själv med allt det han älskade. När vi nu rör oss in en ny era av osäkerhet är det värt att påminna sig om. Att våga drömma om något bättre. Att inte förblindas i tron att sakernas tillstånd inte går att förändra. Nate Silvers fasta övertygelse om hur kapitalismen är ett naturligt resultat av människans natur är precis lika falsk som den att feodalsamhället var en samhällsordning given av gud.
För knappt ett år sedan läste jag boken »Delta-V« av Daniel Suarez. I den beskrivs hur gruvdriften av en asteorid sätter igång en global samhällsutveckling på jorden där människan får teknologiska verktyg att lösa allt ifrån resursfördelning till klimathotet. Det är på många vis en naiv berättelse, men likväl en berättelse som vågar föreställa sig hur förändring är möjlig.
Kanske är det dags att prata lite mer om rymden. Att blicka utåt mot framtiden och föreställa sig något nytt. Det ska i alla fall jag försök 2024.
Tack för en krass men ändå hoppfull text! Jag påminner mig ofta om Ursula K. Le Guins tal vid The National Book Foundation 2014: ”We live in capitalism, its power seems inescapable — but then, so did the divine right of kings. Any human power can be resisted and changed by human beings. Resistance and change often begin in art. Very often in our art, the art of words.”
https://www.ursulakleguin.com/nbf-medal