Därför inger #corecore hopp
Det finns en scen i slutet av dokumentärfilmen »Hearts of Darkness: A Filmmaker’s Apocalypse« där regissören Francis Ford Coppola pratar om sina förhoppningar inför filmkonstens framtid. Mot bakgrund av Coppolas kaotiska inspelning av »Apocalypse Now« ser han istället en morgondag fri från bökiga produktionsbolag, ekonomiska hinder och logistiska mardrömmar.
"One day some little fat girl in Ohio is going to be the new Mozart and make a beautiful film with her fathers little camera recorder."
Men den teknologiska utvecklingen har inte riktigt lett till det paradigmskifte Coppola efterlyser, åtminstone inte i form av en ny Mozart med en handkamera. För även om filmmediet numera är ett verktyg som finns på en armlängds avstånd för en stor del av världens människor är filmkonsten likväl kvar i ett slags distributions-, produktions- och bolagsinferno. Och kanske är det inte kameran som kommer väcka en bultande takt i bröstet på en ny generation videokonsumerande människor utan redigeringsverktyget.
De senaste månaderna har en något udda trend svept över Tiktok under hashtagen "#corecore". I teorin är det en trend som är svår att beskriva, som i grunden undflyr deskription och istället tar form i mötet mellan avsändaren och tittaren. Men i praktiken handlar det om korta kollageliknande filmklipp där filmscener, memes, klipp och allt möjligt staplas på varandra till musik i syfte att fånga något slags övergripande sammanhang.
John Rising, mer känd under användarnamnet HighEnquiries, har beskrivits som #corecores grundare och berättade nyligen i en intervju med Vice hur hans enda mål med sina klipp varit att "väcka en reaktion i tittaren". Att Rising i grunden är en före detta mediestudent med filmdrömmar och beskriver videokonstnären Nam Jun-Paik är i sammanhanget talande. Inte minst då #corecore-genrens klipp ofta innehåller sekvenser ur kända filmer men framförallt då filmkonstens montageteknik är det nya uttryckets själva utgångspunkt.
För det #corecore gör är varken filmtekniskt eller berättarmässigt nytt. Det som gör trenden utmärkande är istället dess kontext. Dels hur #corecore uppstår i dialog med och som en kommentar till sociala mediers trendjagande tomhet där inget är för litet för att beskrivas med ett "core"-suffix. Och dels hur #corecores själva grundpremiss är att få oss att känna någonting genom estetiska allusioner och subtila emotionella laddningar. Hela uttrycket blir därigenom ett slags destillat av en ihålig symboldriven kultur i jakt på någon form av autenticitet.
I förhållande till en internetkultur som ofta skriker för full hals sticker därför #corecore ut. När vi översköljs av tyckonomins obönhörliga åsiktsvädrande och sociala mediers smärtsamt bokstavliga och övertydliga polemik erbjuder #corecore något annat. Ur strömmen av staplade videosekvenser reser sig insikter och känslor som är allt från banalt sentimentala till djuplodande och fundamentala.
På många vis inger #corecore hopp. Kanske inför filmkonstens framtida potential och subversiva kapacitet. Men framförallt inför möjligheten att vi kanske snart lämnar de affektiva åsikternas tidevarv bakom oss och rör oss mot en ny period präglad av estetik och idéer.
Sett
—Få saker är lika mäktiga som att bevittna modet hos de som står upp mot förtryck. När människor i Georgien i veckan protesterade mot ett nytt lagförslag som tar rygg på Rysslands totalitära utveckling var det därför både skakande och inspirerande att se en kvinna, först ensam, sedan tillsammans med andra demonstranter, trotsig vifta en EU-flagga framför regimens våldsamma vattenkanoner.
—Den amerikanske barnprogramledaren Mr. Rogers pratade i något sammanhang hoppfullt om hur man kan se ljuset i varje katastrof genom att fokusera på människor som hjälper varandra. "Look at the helpers, you will always find people who are helping". Det var ord som gjorde sig påminda i helgen när bilder kablades ut från den franska lärarinnan Agnès Lassalles begravning. Lassalle mördades tragiskt av en elev tidigare i år och i ett sista farväl hedrades hon av sin man och sina vänner med en dans vid hennes kista. Det är en ritual som på många vis känns lika märklig som rörande att bevittna men även ett vittnesmål över vilka vi är, vad vi är kapabla till, att vi både knivmördar varandra och dansar vid varandra kistor i kärlek.
Läst
—Den här lilla kuriosan om hur Lara Croft från början hette Lara Cruz och var baserad på Nene Cherry är på samma gång ett lustigt stycke populärkulturell historia och ännu ett exempel på hur målgruppsanpassning och rasistiska föreställningar ofta går hand i hand.
Otroligt bra journal! Tack!