Läst
—Marcus Morey-Halldin tipsade mig om musikern Jamie Brooks nyhetsbrev, »The Seat of Loss« och då specifikt en text om begreppet ”prestiege” och dess förhållande till spel och tv-serier. I textens kärna finns en intressant idé som försöker avslöja några av vår tids stora spel och tv-berättelser som ett slags lockvaror producerade av stora företag som egentligen vill sälja andra saker till oss.
Hört
—På samma tema gjorde trotjänarpodden Planet Money nyligen ett mycket intressant avsnitt om hur streamingens guldålder nu är över. Det är ett stycke podd som på många vis hakar i resonemang som framfördes i Journalen vecka 47, inte minst i tankarna om hur streamingföretagen gjort allt för att locka in sina kunder bakom betalväggen. Hur vi levt i en period som på många vis varit köparnas marknad där mediejättar tävlat om att vinna nya prenumeranter genom storsatsningar på olika produktioner. Jag tror därmed att både Jamie Brooks och Planet Money har rätt i ett led. I hur streamingkulturen drabbas av ett slags marknadsgravitation där de påkostade och välgjorda produktioner som lockat till sig miljontals prenumeranter över hela världen även resulterar i mängder av skräp som ska försöka bygga ett ”oändligt utbud” och samtidigt hålla prenumeranterna gisslan. Samtidigt är det tydligt att de som faktiskt producerar dessa berättelser, oavsett om de är spel, filmer eller tv-serier, oftast är intresserade av att försöka säga något av värde. Om »The Last of Us« finansieras för att Sony ska få sälja spelkonsoler eller »Raised by Wolves« görs för att locka köpvilliga sci-fi-skalllar till HBO så är det någonstans bättre spenderade pengar än väldigt mycket annat. Frågan är istället hur långt pendeln kan svänga åt andra hållet. Hur mycket innehåll streamingföretagen kan sälja av och hur mycket prestiege-produktionerna kan bantas innan deras lyster försvinner. Och kanske framförallt vad som väntar efter att pendeln vänder igen.
—När två ambientdignitärer som Lawrence English och Loscil samarbetar så spetsar man gärna öronen.
—Veckans skjutjärnsjournalistik stod min vän Anton Vretander för när han i vår podd, Speljuntan, ringde upp kommunikationschefen på det internationella bågskytteförbundet, Chris Wells, för att fråga om deras kritiserade olympiska e-sportssatsning. Att Wells i intervjun inte vill gå in på hur förbundet kommit i kontakt med spelutvecklaren som anlitats för att utveckla ett bågskyttespel, och att samma utvecklare även kontrakterats för att göra ytterligare ett av spelen i den olympiska satsningen, hintar onekligen om att ett visst mått av korruption kan ha format hela den olympiska kommitténs satsning på e-sport.
Sett
—Det känns förtröstansfullt att en riktig astronaut läser som en fiktiv astronaut i rymden.