Vecka 11
Den orala kulturens återkomst, beroende och en porlande vårbäck
Läst
—Håller vår samtid på att transformeras till en oral kultur? Det är en tes Andrey Mir nyligen utvecklade i sitt nyhetsbrev Media Determinism genom en rad olika datapunkter. Bland annat genom sammanställd statistik som visar hur skrivna meningar blir allt kortare och hur politiska tal går från att vara litterära till att bli mer “orala”, att helt enkelt mer överensstämma med det talade språket snarare än det skrivna. Här finns en intressant synergisk utveckling där språket formas och utvecklas från flera håll samtidigt; teknologiska förändringar, kulturella uttryck, men även mediala klimat. Den mest iögonfallande faktorn för den språkliga utvecklingen är utan tvekan den digitala textbaserade kommunikationen och internets intåg i våra liv. Här har ett slags gränsland uppstått där det ofta är ganska otydligt exakt hur det skrivna ordet ska hanteras. Är det en litterär form där vi håller oss till rätt tempus, är sakliga, genomtänkta och där vi redogör för våra källor eller är det en oral form där vi står i en mer direkt dialog med en annan människa snarare än en text? Ett tydligt exempel finns i “kommentaren”. En internetgenre av text som å ena sidan tar form i direkt relation till människors sociala medier-uppdateringar men även syns under publicerade texter från nyhetsmedier och akademiska texter. Där uppstår ofta en luddig syntax mellan olika kommunikationsformer där de flesta följer sina egna regler. Det introducerar absolut en grad av oral kultur i det skrivna ordet och formar i förlängningen även hur språket i grunden tar form – när vår kommunikation i praktiken är mer textbaserad än talad uppstår en hybrid där vi söker skriva som vi pratar men samtidigt framställa begriplig text utan upprepningar, ofullständiga meningar och felaktigt böjda ord. När den här formen av text blir den vi konsumerar överlägset oftast blir snart det litterära ordet i mer klassisk bemärkelse – alltså genomtänkta texter med ett tydligt syfte – allt mer främmande. Vi vänjer oss vid att text ska fånga vad någon sagt, snarare än vad någon tänkt. När vi vänjer oss vid att det inte är någon större skillnad mellan att läsa det skrivna ordet och prata med våra vänner och vår familj uppstår en distans till den historiska versionen av det skrivna ordet där långa meningar och uttänkta formuleringar framstår som komplicerade, svårbegripliga. Andrey Mir understryker hur den här utvecklingen framhäver interaktion och åsidosätter det skrivna språket som ett verktyg för att abstrakt tänkande.
Det känns på många vis symptomatiskt för vår samtid. Att vi premierar åsikter och direkt interaktion, snarare än idéer och resonemang. Det är en existens där vi fastnar i polemik, där åsiktsutbyten sväljer all luft, och förändring av sakernas tillstånd blir svårare att föreställa sig.
—Det här långa reportaget om Internet Archives framtid ger en intressant inblick i vår relation till internets förflutna och hur modern AI-teknologi riskerar att sätta krokben för bevarandet av internethistorien.
Sett
—Criterion har på nytt lagt upp den japanske filmregissören Kogonadas finstämda videoessä om Robert Bressons användning av dörrar i sina filmer. Med avstamp i den poetiska laddningen som finns mellan den första bildrutan i Bressons »Les Anges du péché« från 1943, med en stängd dörr i ett kloster, och den sista scenen i »L’Argent« från 1983, där en arresterad man leds ut ur en öppen dörr ringar Kogonada in en kärna i ett av 1900-talets absolut mest framstående regissörsskap. Robert Bresson är en minimalist. En visuell berättare som med oerhört små medel genomgående lät stor konst födas ur små detaljer. På samma tema har Kogonada även gjort en essä om Bressons användning av händer som på samma vis öppnar upp nya perspektiv på fransmannens filmer.
—Det finns något irriterande överdrivet i SVT:s dramaserie »Hundarna«. Här berättas historien om en grupp advokater, deras utmaningar, motiv, problem och drivkrafter. Ofta med säker hand och framförallt ett närgånget pulserande foto som både skapar intim mänsklighet men också nerv. Men seriens manus kan inte låta bli att i varje intrig gå ett steg för långt. Det räcker inte att en av advokaterna stressar så mycket att han har problem med magen, han måste bokstavligen bajsa på sig i mötet med en klient. En pågående otrohetsaffär mellan två advokater som samtidigt står mot varandra i rättssalen är inte nog spetsigt, den ena måste dessutom ha potensproblem. En advokat kan inte bara försvara en mordmisstänkt 15-åring vars hela framtid står på spel, advokaten ska dessutom sätta sig i knät på en kriminell gängledare och motarbeta sin egen klient. Att berättandet hela tiden dras till sin yttersta spets gör »Hundarna« till en sämre och framförallt mindre relevant berättelse. Människorna som är hela rättssystemets kött och blod skildras helt enkelt inte som just människor, utan snarare som karaktärer i en dramaserie.
Hört
—The Gray Area släppte förra veckan ett intressant samtal med den kanadensiska filosofen Hanna Pickard om beroende. Pickard gav nyligen ut sin senaste bok i ämnet med den geniala titeln »What Would You Do Alone in a Cage with Nothing but Cocaine?« och i The Gray Area lägger hon ut texten om beroendeforskning, vår syn på mänskligt beteenden och i samtalets kärna finns ett intressant perspektiv på vår uppfattning om fri vilja.
—Nytt Odpod ute där vi bland annat pratar om neonpingis, tv-draman om den övre medelklassen, nya emojis och pop som skällsord.
—Ett album jag missade när det släpptes förra våren men som seglat upp som en favorit de senaste veckorna är Djrums »Under Tangled Silence«. Det är en samling låtar där klassisk orkestrering och improviserade pianopartier hackas upp och läggs mot komplext programmerade beats. Resultatet är en porlande vårbäck av digitala och organiska toner.