Vila i frid åsikten
I mitten av mars meddelade den uppburne New York Times-medarbetaren A.O. Scott att han ska sluta som filmkritiker. Anledningen till Scotts avhopp är att filmkonsten tappat sin kulturella relevans. Den har, enligt Scott, försvunnit in bland streamingtjänsternas oändliga bibliotek och tappat sin exklusiva attraktionskraft. Men en mer intressant anledning som Scott lyfter fram är att filmkritikens förutsättningar även förändrats.
I och med franchisefilmens övertagande av biorepertoaren har helt enkelt intresset för, men även vitsen av ett kritiskt tänkande om filmkonsten tappat sitt värde. Den senaste Marvel-filmen är sällan särskilt intressant att diskutera ur ett filmkonstnärligt perspektiv och säger nästan aldrig någonting om människan eller hennes värld. När A.O. Scott exempelvis recenserade »The Avengers« 2012 så red Samuel L. Jackson ut till filmens försvar och mobiliserade alla Marvel-fans på Twitter mot Scott och hans recension. Detta trots att Scotts kritik inte var särskilt hård. Det enda du som tittare bör ha i mötet med franchisefilmen är en simpel åsikt; är den senaste Marvel-filmen bra? Eller är den senaste Marvel-filmen inte bra? Och i nådens år 2023 tycks få saker lika irrelevanta som just åsikter.
Successivt har nämligen åsiktens värde och roll devalverats under de senaste 15 åren. På internet har traditionella mediala hierarkier suddats ut och i ett slags ambition om demokratisering har vi lärt oss att varje åsikt är lika mycket värd, lika förtjänt av att få ta plats, synas och diskuteras. I grunden är det en utveckling som vilar på nätets mediala otydlighet. Historiskt har skriven text tydligt definierats av sin kontext. Det som står på en nyhetssida har en tydlig betydelse, det som står i ett brev en helt annan. Formen har liksom dikterat ett antal spelregler som gett läsare vägledning, en roman innebär fiktion, en dagbok något privat.
Dessa gränsdragningar har emellertid blivit allt mer diffusa i takt med att internet omformat hela det mediala landskapet. Är en statusuppdatering på Twitter en sanning, en opinionsbildande text eller klottret på en offentlig toalett? Svaret är ja, den är, eller kan åtminstone vara, samtliga av dessa formexempel.
I mötet med läsaren uppstår därmed snabbt problemet med hur vi intellektuellt bör sortera dessa textalster. Vilka är värda att ta på allvar? Kontemplera? Vilka går att ignorera och skratta bort? Värderingen blir oftast godtycklig och här såväl enskilda läsare som traditionella etablerade medier ofta gått vilse. Dels i form av otaliga kvällstidningsartiklar där enskilda inlägg på sociala medier tillskrivs epitet som ”tittarstorm” och ”svidande kritik” men även i allsköns debattformat där ämnen som under 1900-talet på sin höjd skulle nå insändarsidan på en mindre lokaltidning istället kan ges timmar med sändningstid i Sveriges största tv-kanaler.
Det är därför även befängt att föreställa sig den åsiktskorridor som ständigt åberopas i det moderna offentliga samtalet. Att bredden på åsikter som tolereras idag skulle vara mer begränsad faller på sin egen orimlighet när den ofta uttrycks i anslutning till synpunkter och uppfattningar som aldrig skulle fått samma genomslag för bara 20 år sedan. De som gormar om åsiktskorridorens trångboddhet tycks även missa att den även utifrån deras perspektiv åtminstone bör vara symmetrisk i och med att den även rymmer motåsikten till deras egna ställningstaganden.
But I digress. Det är tydligt hur internet och sociala mediers mediala formkaos även format större mediers villkor. Dels i form av ett sviktande förtroende. Varför skulle A.O. Scotts filmkritik säga något när tusentals twittrande fans av samma film indignerat säger något helt annat? Varför skulle jag vilja läsa något jag inte håller med om? Men även i form av jakten på internettrafik. För i samma sekund som mediers levnadsvillkor började dikteras av klick istället för prenumeranter förvandlades åsikten till ett potent bränsle för att omvandla tryck på möss och pekskärmar till pengar. En kontroversiell ståndpunkt i en samhällsfråga blev här en ytterst stark valuta medan en nyanserad analys idag knappt krusar ytan på de sociala mediernas snabbt rinnande flöden.
Och det är även här som åsikten kommit att äta sig själv. För när internet rev ned åsiktshierarkiernas floddammar reducerades varje medieform snabbt till just åsikt. Ledarsidor, krönikor, biografier, reportage och recensioner. Allt kom att destilleras till ställningstagande och i det nya mediala kaoset därmed även med samma relevans som din morbrors upprörda Facebook-alster. När A.O. Scott skrev en recension av »The Avengers« var med andra ord en stor mängd läsare inte intresserade av vad han tänkte eller såg i filmen, hur den förhöll sig till Howard Hawks »Rio Bravo« eller hur dess berättelse uppmuntrade publiken att foga sig. Allt de ville veta var, är du för eller emot?
Hört
—Sov inte på Lisa O’Neills nya album.
Sett
—Det finns en oerhörd värme i det här gamla klippet där Oprah intervjuar skådespelaren Nathan Lane och leder ämnet mot hans sexuella läggning. I hur Robin Williams med trygg hand styr samtalet i en annan riktning för att skydda en vän som där och då inte vill dela sina privata angelägenheter med resten av världen.
Läst
—På måndag kommer NASA presentera vilka astronauter som kommer att bemanna Artemis 2, rymdexpeditionen som 2024 kommer bli den första att att lämna jordens omloppsbana på mer än 50 år. Till dess kan man med nöje läsa på om expeditionen.