Sett
—Netflix adaption av Cixin Lius »The Three-Body Problem« har en hel del styrkor. Det är framförallt kul att se idédriven science fiction ges den stora påkostade dramaskruden i tv-tappning. Många har diskuterat de ändringar manusförfattarna bakom Netflix-versionen gjort från Lius förlaga men samtidigt tagit fasta på fel saker. Som så ofta i tv-drama producerad för en anglosaxisk publik får olika dimensioner i »3 Body Problems« idévärld stå åt sidan för det karaktärsdrivna och emotionella. Det verkar finnas en stor utmaning i rörlig bild, oavsett om det är i tv, film eller dataspel, att porträttera idéer och koncept. Många hänfaller till monologer där en rollfigur ordrikt förklarar vad som pågår eller hur något fungerar. Tydliga exempel finns i flera filmer av Christopher Nolan där styltiga repliker lägger ut texten om en världs regler och koncept. I Cixin Lius böcker finns ett nästan motsatt problem – att han ofta viger långa partier åt hur rollfigurer i inre tankar förstår, inser eller utarbetar en förståelse och i detalj går igenom komplicerade modeller och teorier. Där borde det finnas ett gyllene tillfälle för en filmatiserad version att med hjälp av det visuella berättandet tydliggöra och förenkla »The Three-Body Problems« många oerhört tankeväckande och hisnande partier men istället hastas oftast allt sånt förbi. Ett tydligt exempel är en scen där en gigantisk kalkylator konstruerats genom att miljontals människor givits enkla enskilda instruktioner. I Lius bok berättas detta genom en komplex uppställning av kalkylatorns funktioner, hur människor håller i flaggor och i praktiken skickar binära koder sinsemellan utifrån enkla regler, utan att veta sin plats i den större helheten. Litterärt är scenen en hinderbana för läsaren som tvingas hålla abstrakta koncept i huvudet för att få en helhetsbild av vad som försiggår. Visuellt hade detta kunnat förklaras på ett otroligt slagkraftigt och tydligt vis men tv-serien väljer istället bara att låta en rollfigur säga "ni har byggt en mänsklig dator!?" och på en handvändning helt decimera Lius imponerande genomtänkta idé. Kanske är det därför filmer och tv-serier med idédriven science fiction så sällan lyckas bli stora succéer, för att tron på bilden av en häftig rymdstation alltid kommer att vara större än en visualiseringen av en matematisk modell.
—Gillar man hatt fördjupa sig i fantasy är Youtube-kontot In Deep Geek ett litet vattenhål. Ett härligt detaljrikt exempel är den här videon som frågar sig hur mäktig trollkarlen Gandalf egentligen är.
Läst
—Gunnar Harrius, från fina podden Kapitalet, har skrivit ett skarpt inlägg om ekonomijournalistikens pinsamt vacklande etik. Det finns en utbredd underliggande problematik i hur ekonomi behandlas i media och det offentliga samtalet. Framförallt i hur marknadsidéer ständigt får presenteras som ett slags naturlagar som förutsägbart reagerar på samhällsutvecklingen i stort. Det är ett ideologiskt drivet narrativ som upprätthålls som en sanning mycket tack vare att ekonomijournalistiken oftast helt saknar systematisk granskning utöver rapportering om ekobrott eller ren korruption.
—Det här postmodernistiska uppvaknandet som kommit i kölvattnen av Kate Middletons bildmanipulering har lett till en del intressanta tankar och texter. Den kanske mest tankeväckande (om än fylld av en del o-orginella idéer) skrevs av Charlie Warzel i The Atlantic med rubriken »Kate Middleton and the End of Shared Reality«. Det är lite lustigt att idéer med grund i exempelvis filosofen Jean Baudrillard och hans likar starkt ifrågasatts de senaste åren av konservativt lutande tänkare samtidigt som vår hela världsordning allt mer antar formen av en utfläkt och konkret hyperrealitet. Allt är, och har så länge varit, bara en bild av en bild.
Hört
—För några veckor sedan lyfte jag fram Kim Gordons senaste album. I samband med att den skivan släpptes gästade även Gordon podden Broken Record och i en fin intervju av Leah Rose.