Läst
—För två-tre år sedan klickade jag på en annons på Instagram för ett par japanska mjukisbyxor. Sedan dess har jag minst en gång varannan vecka fått reklam för liknande plagg i mitt instaflöde och på Facebook. Enligt Yanis Varoufakis skulle antagligen detta räknas som ett exempel på vad han kallar »cloud capital«. I sin senaste bok, »Technofeudalism: What Killed Capitalism«, argumenterar den forne grekiske finansministern för att kapitalismen genomgått en metamorfos de senaste 15 åren åren som förändrat den ekonomiska världsordningen i sina grundvalar. Genom en kvick historieskrivning beskriver Varoufakis hur kapitalismen gått från att handla om en kontroll av materiell trygghet (mat, mark och kapital) till en ny typ av styrd virtuell välfärd. När kapitalismen omvandlades senast, i efterkrigstidens 1900-tal, gick den från att handla om produktion och efterfrågan till något mer abstrakt, efterfrågan på en känsla. Varoufakis menar att kapitalismen successivt assimilerat allt fler resurser ju längre den funnits och vid 1900-talets mitt nått en punkt där reklamen dikterade en ny typ av konsumtionsmönster. Från grundläggande behov som bröd och bostad hade nu den moderna marknaden istället börjat sälja nostalgi, samhörighet och glädje. Med exempel från tv-serien »Mad Men« beskriver han hur en resturangkedja erbjuder närhet till familjen, en chokladbit väcker varma minnen från en far och senare hur skönhetsprodukter producerar det implicita hotet att ingen kommer tycka om dig om du är ful. Varufieringen av en känsla helt enkelt. I och med bankkrisen 2008 förändrades dock detta. Tack vare (eller på grund av) den teknologiska utvecklingen förflyttades än en gång betydelsen av kapital denna gång till att bli ett verktyg i våra privatliv. Det Varoufakis kallar »cloud capital« handlar i grunden om ett slags utbredning av digitala tjänster där vår exitens tar form i utbytet med ett antal algoritmer och datorprogram. När vi interagerar med internet säger vi i praktiken till dessa tjänster vad vi vill ha, vad vi är intresserade av och vad vi längtar efter och på samma gång som vi lär algoritmerna lär dom oss hur vi ska bete oss för att få vad vi är ute efter. Där uppstår ett slags kurerad verklighet, fylld av allt vi önskar oss, filtrerad från det vi inte vill ha. Vi erbjuds inte längre bara köpa känslan utan omges av den, formas av den. Men hör utövas även en obönhörlig kontroll som betingar våra val och vårt beteende. På samma vis, menar Varoufakis, precis som kapitalet dikterat vår tillvaro historiskt, styr »cloud capital« oss i riktningar i dess ägares intressen. Den väcker våra begär, erbjuder oss njutning, förströelse, enkla leveranser, i utbyte mot våra pengar och vår tid. På så vis har den traditionella kapitalismen dött och ett slags »Technofeudalism« tagit dess plats där vi är i de digitala giganternas händer och marknaden till stordel frikopplats från gamla ting som tillgång, efterfrågan och kredit. Jag tänker mycket på Varoufakis resonemang när jag hör ett avsnitt av podcasten Freakonomics Radio med den hyperbola rubriken »Are We Living Through the Most Revolutionary Period in History?«. Här intervjuas journalisten och den politiske kommentatorn Fareed Zakaria olika paradigmskiften vi genomgått de senaste åren och står inför. Zakaria har ett intressant resonemang om hur de mest omvälvande av dessa förändringar är osynliga. När ekonomiska system omdanas, global handel förändrar arbetsvillkor och klimatförändringar omkullkastar samhällen är det med underliggande abstrakta mekanismer som ofta är svårbegripliga, rentav omöjligt abstrakta. Zakaria menar i sin tur att människan i tider av stor förändring har en tendens att "go tribal", alltså återvända till något slags uråldrigt flockbeteende. Att vi helt enkelt attackerar den förändring som går att se: den demografiska och den kulturella. Som förklaringsmodell till det pågående kulturkriget är detta en lika logisk som fundamental tanke. Hur de kulturkonservativa, rasisitska och post-truth-orienterad idéer som sveper över västvärlden är ett symptom på hur villkoren för vår existens ritas om på en ogreppbar nivå. Hur de erbjuder enkla svar på komplexa problem men i praktiken väcker människans mest bakåtsträvande och destruktiva sidor. I omformandet av kapitalet blir medborgaren återigen den utsatte, denna gång av en osynlig feodalism.
—Det finns något uppgivet i euforin som spreds över olika sociala medier i samband med att trailern till Todd Phillips »Joker: Folie à Deux« släpptes. Inte i glädjen att filmen ser bra ut utan i de uppskruvade lovorden runt att Phillips fotograf vet hur man använder kamerans fokus. Samtidigt som Francis Ford Coppola knappt får en distributör till sin kommande »Megalopolis« efter att ha satsat i runda slängar en miljard kronor av sina egna pengar för att göra filmen.
Sett
—Den här genomgången av hur Aphex Twin producerade sitt mästerverk »Xtal« är en lika nördig som intressant djupdykning.
Hört
—Nytt avsnitt av odpod ute där vi bland annat pratar GeoGuessr och varför den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen tycks ha bromsat in.