Vecka 15
Den irrelevanta verkligheten, Avril 14th och Ella Langley
Sett
—Relationen mellan fiktion och verklighet är stökig. De tu är ofta som ett trätande syskonpar, som hålls upp och jämförs med varandra. En skötsam och ambitiös storasyster som går i första ledet i form av verkligheten. Som står för ordning och reda, är en måttstock att förhålla sig till. Och en oberäknelig lillasyster i form av fiktionen, som ibland är mer omtyckt än sitt syskon och rebelliskt skarvar och överdriver, men kanske mest ses lite som en härmapa som inte riktigt räcker till. Det är en tanke som slår mig när jag läser New York Times genomgång av hur nära verkligheten filmatiseringen av Andy Weirs sci-fi-roman »Project Hail Mary« lyckas komma. “In some ways, this is silly. “Project Hail Mary” is a work of science fiction, emphasis on the fiction”. slår artikeln inledningsvis fast, för att sedan konstatera hur fånigt långt ifrån den riktiga verkligheten filmens handling egentligen är. Ett liknande förhållningssätt har de senaste veckorna applicerats på SVT:s dramaserie »Hundarna« där journalister och jurister pratat och skrivit om hur väl serien fångar livet i det svenska rättsväsendet. Fiktionen kan, verkar det som, plocka stora pluspoäng på att klä sig, bete sig och vara som sin storasyster. En sak som det här jämförande perspektivet helt missar är dock att fiktionen i sin kärna inte är intresserad av att vara verkligheten. Hur nära fiktionen kommer den existens som finns utanför ett verks eget system är i praktiken helt irrelevant. Dess värde är istället hur den färgstarka lillasysterns egen personlighet ser ut, hur fiktionen förhåller sig till sin egen logik. Och det här är även något som fiktionen ibland själv tycks förbise. Exempelvis har filmatiseringen av »Project Hail Mary« en stor brist i hur den skär bort stora delar av den resonerande expositionen som formar Andy Weirs bok. De passager som gör den fiktiva världen begriplig, konkret, något som antar formen av just en verklighet. I en förkrossande majoritet av världens berättelser (oavsett om det handlar om böcker, filmer, pjäser eller orala historier) bär rollfigurer – huvudpersoner, protagonister och/eller antagonister och bifigurer – ansvaret för att förvandla berättelsen till något vi känner igen. Gestaltade känslor, fångade tankar, repliker och öden bildar den tydligaste och enklaste genvägen till publikens investerade uppmärksamhet och inbillade delaktighet. Science fiction-genren går däremot ibland en annan väg och låter omgivningar, omständigheter och naturlagar stå i fokus för att förvandla den märkliga lillasystern till ett väsen som går att känna igen bredvid sitt större syskon. I en podcast berättade Andy Weir nyligen hur han skapade »Project Hail Marys« utomjordiska biroll, Rocky. Att det var en process som började med att föreställa sig en ny arts hela evolution, hur den formats av yttre omständigheter, fysikaliska regler och vilken väg dessa begränsningar skulle kunna tvinga organiskt liv att ta. Det är en tankegång som både beskrivs och känns i Weirs bok. Som fyller den skrivna versionen av »Project Hail Mary« med färgskalor och nyanser som filmatiseringen saknar, som helt enkelt får fiktionen att kännas verklig. Det här är en detalj som vi ofta missar idag, hur berättelsens inre logiska system är vad som ytterst ger overkligheten sin relevans för vår verklighet. Vi är i praktiken beredda att acceptera vilka otroliga premisser eller märkligt agerande rollfigurer som helst, så länge vi ges tillräckligt god anledning att göra det. Frågan om den bångstyriga lillasystern är lik sitt större syskon är i praktiken irrelevant. Det är ett sätt att misstänkliggöra en berättelses värde utifrån antagandet att det i själva verket inte är en berättelse.
—På tisdag är det den 14 april vilket betyder Aphex Twins låt »Avril 14th« något slags konceptuellt 25 årsjubileum. Det kan man fira med att titta på den här DIY-osande lilla Youtube-dokumentären om låtens historia och inflytande.
Läst
—Sajten Goodbye Warden sammanställer de sista ord som yttrats från fångar som avrättats av den amerikanska staten. Det är en lika hemsökande som tragisk läsning att ta del av, och som dessutom här presenteras på ett effektivt sombert vis.
—Jag avreagerade mig en smula på Bluesky efter att ha läst Björn Wimans märkliga kritik av Artemis II-expeditionen. Dels gör Wiman på ett hisnande vis rymdfärder och bombningen av människor till två sidor av samma mynt: “Vi inriktar större delen av vår teknologiska kapacitet på att bomba sönder oss själva och försöka resa till främmande himlakroppar”. Den underliggande kritiken tycks vara att satsningar på rymden är ett meningslöst resursslöseri tills den dagen då alla jordens problem är lösta. För att hamra hem detta gör Wiman en ohederlig tankefigur där han i den ena vågskålen lägger forskningsexpeditioner till rymden och i den andra förintelsen av vår planet: “Artemisprogrammet har fört människan längre ut i rymden än hon tidigare varit – vid en tid då vi står närmare vår egen undergång på jorden än någonsin.” Kickern för Wiman är att Artemis är ett imperialistiskt projekt framtaget för att hylla USA, ett PR-jippo för Donald Trump. Istället för att peka på det faktum att Artemis är ett samarbetsprojekt mellan ett flertal länder och en vetenskapssatsning som når och inspirerar människor över hela världen på ett unikt vis. Istället för att gräva i arkiven efter citat från Olof Lagercrantz hade Wiman kunnat bemöda sig att lyssna på, Christina Koch, en av astronauterna på Artemis II, i några minuter.
Hört
—Här kommer en stark uppmaning: Våga öppna ditt hjärta mot countryn och möta våren med Ella Langleys nya album »Dandelion«.