Med deadline i sikte vågar jag sticka ut hakan och säga att Journalen snart återvänder till sitt regularly scheduled programming. Tummar hålls. Till dess är veckans pausfågel en youtube-essä av Like stories of old som behandlar det tveeggade uttrycket “långa tagningar”. Med avstamp i ihjälkramade »Adolescence« väcks här frågan om vad som händer med berättandet när ett berättartekniskt grepp ställer sig i vägen? Vad händer med en film/en tv-serie när allt du kan se är en kameras förflyttningar och sömlösa rörelsemönster? I mig föder det ofta en ambivalens. Det kan vara effektivt, febrigt, oerhört närvarande men det kan ganska ofta falla över i ett slags produktionsonani där bra planering poserar som bra konst. På senare år har exempelvis en rad actionfilmer spelat allan med långa svepningar över slagsmålsscener som rör sig över flera våningar eller genom stora städer. Målet är känslan av något slags adrenalinstinn berg-och-dalbana men effekten är oftast mest desorienterade. Ett exempel jag däremot älskar är näst sista scenen i Michelangelo Antonionis »Professione: reporter« där den långa tagningen lika mycket handlar om i vilken riktning kameran tittar som hur den rör sig.
Discussion about this post
No posts