Vecka 16
Woke-eliten, Suzanne Ciani och 10 000 bootlegs
Hört
—Jag undrar vad min morfar hade tyckt om Actress och Suzanne Cianis senaste livealbum »Concrète Waves«. Vi pratade bara om musik en gång, såvitt jag minns. Det var en sommar någon gång i början av 2000-talet när vi jobbade i skogen tillsammans. Vi gick med röjsåg och såg till olika skiften, körde järnhäst, röjde sly och drack soppa ur termos. En eftermiddag under en kafferast berättade morfar att han gillade Lill-Babs och om det prompt skulle spelas rock så kunde väl vissa låtar av Tommy Steele gå an. Sen tog han sin sista tugga av en knäckemacka och deklarerade att det nu var hög tid att ta ner en björk som växte alldeles för nära en ung tall. Det är hisnande att föreställa sig att min morfar bara var 11 år äldre än Suzanne Ciani. Den elektroniska musikpionjären från Quincy, Massachusetts föddes 1946 och bröt ny mark med sin Buchla synth under 70-talet. Ett tag var hon hemlös i New York, tackade nej till att spela på Lincoln Center för att de hade för dåligt ljudsystem och sov istället på Philip Glass studiogolv. Några år senare drygade hon ut kassan med att göra reklamjinglar till Coca-Cola och General Electric.
Förra våren gjorde hon och brittiska Actress ett samarbete på The Barbican i London och senare även en spelning på Sonár i Barcelona. Delar av dessa två framträdanden samlas på albumet »Concrète Waves«. Det är ett improviserat projekt som sömlöst gifter Cianis melodiska och vibrerande synthar med Actress atmosfäriska ljudbilder. Det är musik som är så abstrakt att den ter sig som röken som strömmar ur munnen en iskall novemberdag och genomgående känns lika uppfriskande. Cianis melodier slår emot Actress hårda rytmer som en porlande vårbäck på väg ut i ett dovt hav. Bäst är de tu när de förenar disharmoni med Buchla-synthens försiktiga klinkande. Morfar hade nog tyckt att »Concrète Waves« är ganska fin, men då enbart i utvalda korta stycken. Framförallt hade han ifrågasatt om det här överhuvudtaget kan kallas musik. Det finns en nästan utomjordisk kvalitet i Cianis kompositioner som undflyr konventionerna. Trots att det bara skiljde 11 år mellan henne och morfar, känns de som två varelser från olika dimensioner.
—The Gray Area with Sean Illing har en mycket tänkvärd intervju med sociologen Musa al-Gharbi om hans bok »We Have Never Been Woke: The Cultural Contradictions of a New Elite«. Det är ett samtal om vem som sätter agendan för samhällets idéer och strömningar och vilka intressen som egentligen representeras och varför. al-Gharbis främsta styrka är hur han klarsynt och nyktert lyckas sätta identifiera en kulturell maktdynamik utan att kännas konspiratorisk eller framstå som reaktionär.
—Nytt Odpod ute om vårmode, påskens stagnation, färgglada rymdskepp och kontroverserna runt rockgruppen Geese.
Läst
—Adam Jacobs har antagligen världens största samling med konsertbootlegs. Sedan 1989 har han spelat in över 10 000 spelningar, de flesta vid olika scener i hemstaden Chicago. Nu finns stora delar av Jacobs samling digitaliserad på Internet Archive och det är en kulturskatt av skramlig rock i paritet med något mindre lands radioarkiv.
—Sci-fi-författaren Peter Watts (en personlig favorit) blev i veckan en av finalisterna till litteraturpriset Locus Award i kategorin bästa novellett för sin otroligt effektiva berättelse »The Twenty One Second God«. Vill man istället lyssna finns den inläst i Light Speed Magazines podd.
—Den alltid sympatiske och skarpsynte Hateff Mousaviyan tipsade mig om det här reportaget om The Sims-skaparen Will Wrights mycket märkliga projekt »Proxi«.
Sett
—Varje vecka kastar jag mig över det senaste avsnittet av Dissect för att höra nästa kapitel i historien om Daft Punks musikskapande. Nu senaste bjöds en lika detaljerad som vördnadsfull djupdykning i mästerverket »Digital Love«. Som av en händelse snubblade jag även nyligen över en annan trolig inspirationskälla för Daft Punk, den italienska orkestern Rondò Veneziano. Det är en grupp som gör barockmusik med inslag av rock och pop men som framförallt använde ett visuellt bildspråk som direkt för tankarna till Daft Punks »Interstellar 5555« och efterföljande robotpersonligheter.
—Sidan Title Scream samlar en uppsjö av startskärmar från gamla tv-spel. Resultatet är anakronistisk mosaik av 8- och 16-bitars-bilder som känns så hårt förankrad i en tidsperiod att den på egen hand lyckas ringa in en ytterst specifik eras unika estetik.