Vecka 17
Ridå för reklamen, den fria viljan och himlarna i Totoro
Läst
—Det är inte längre någon som bryr sig om reklam. Det deklarerade en av mina bästa vänner i vintras efter att ha spenderat stora delar av en mycket framgångsrik karriär i just reklamvärlden. Eller “contentbranschen” som etiketten lyder på kejsarens numera inte så nya kläder. Anledningen, menade min vän, är att reklam inte längre genererar någon uppmärksamhet. Reklam blir inte längre en snackis, hur många timmar Berghs-utbildning som än staplas i olika “kreativa rum”. Internet har helt enkelt gjort strömmen av reklam så strid att ingen längre bryr sig om den är snygg eller smart, den är fortfarande bara reklam – och dessutom oftast omöjlig att urskilja från allt annat innehåll av betalda samarbeten. Med olika ai-verktygs intåg i sociala medier och reklamvärlden har strömmen knappast mojnat, tvärtom. Reklam är bruset som fyller ut en andningspaus i ett Youtube-klipp, som du scrollar förbi när du ska läsa fortsättningen på en artikel, som tränger sig in mellan två bilder i ditt Instagram-flöde. Helt enkelt det du vill skippa. Och faktum är att många skippar. Webbläsare med inbyggda annonsblockerare ökar i popularitet och allt fler installerar tillägg som tar bort all reklam. Nyligen seglade Albanien upp som ett populärt land för olika VPN-tjänster, varför? För att landet inte visar reklam på Youtube. Faktumet att de flesta stora internettjänster idag erbjuder en premiumversion där du, mot en avgift, slipper reklam vittnar om att alla innerst inne vet att en reklamfri tillvaro är någon form av guldstandard. Att kunna surfa på internet utan reklam känns så exotiskt och lyxigt att mängder av trådar på Reddit frågar om det överhuvudtaget är lagligt att blockera annonser. Reklam är till och med så avskytt att reklamen inte ens vill vara reklam. Influencers fälls på löpande band för att inte varit tydliga med att de fått betalt för att visa upp en app eller ett par nya kallingar. Nyligen avslöjades – med underliggande indignation – att rockgruppen Geese betalt en “kommunikationsbyrå” för att sprida bandets musik på sociala medier. Syftet var att förstärka bilden av en groende popularitet och att låta anonyma Tiktok-konton skapa reklam förklädd till hype. Inget fel i det men när Geese hemliga reklamkampanj uppmärksammades blev reaktionen från både bandet och kommunikationsbyrån att lägga locket på. Det vittnar onekligen om att det någonstans finns något slags skam över pengar spenderats på något så smutsigt som smygreklam. Så vad ska reklambranschen pyssla med när reklam inte längre går att sälja? Svaret är (tydligen) något slags uppskruvad produktutveckling. Att helt enkelt förvandla en produkt till något som genererar uppmärksamhet av sig självt. Ett tydligt exempel är Liquid Death, vatten som säljs på burk men har ett namn som känns tufft. Nu kan du uttrycka hur mycket edgelord du är genom att tillgodose ett av dina grundläggande behov. Nyligen gjorde Liquid Death ett samarbete med Spotify där man lanserade en urna med inbyggd högtalare som kan “spela din spellista efter din bortgång”. Det är kanske logiskt att reklamens slutpunkt nu nått livet efter detta. Det är dessutom ett exempel på en desillusionerad typ av nihilistisk marknadsföring. Inlägg som detta — som raljant skakar på huvudet åt Liquid Deaths ytlighet — är en del av det interaktionsmaskineri som ger denna nya typ av reklam sin relevans. Liquid Death och Spotify skiter i om deras urna sprids för att folk hatar den eller tycker den är en smålustig pryl, det viktiga är att den sprids, att den lyckas vara dum och osmaklig nog att krusa contentströmmens forsande yta. Det är reklam för reklamens skull. I den senmoderna kapitalismen har det kommersiella händelseförloppet oftast inleds med att någon utvecklar en produkt som folk kan tänkas vilja köpa, för att sedan anlita ett team som kommer på hur produkten ska paketeras och marknadsföras på ett framgångsrikt vis. I den nya kommersiella verkligheten är istället reklamen själva utgångspunkten för produktutvecklingen. Det är svårt att inte känna att ridån är på väg ned för det extrema konsumtionssamhället när paketeringen inte längre säljer produkten, utan produkten i sig blivit paketeringen.
—Kryptoingenjören Filippo Valsorda har skrivit en intressant utvärdering av utmaningarna kryptovalutor och andra krypterade system står inför i och med att utvecklingen av kvantdatorer tycks börja ta fart på riktigt: “The joke used to be that quantum computers have been 10 years out for 30 years now. Well, not true anymore, the timelines have started progressing.”
Hört
—Är du så gammal att du minns det sprakande ljudet av ett modem som ringer upp internet? Well, nu kan du förvandla dina egna meddelanden till modembrus och skicka till vänner och familj. Jag vet inte om det är inbillning men jag tycker mig känna igen det korta spraket av familjens Telia-användarnamn (u22583416) från 90-talet.
—Nytt Odpod ute om poddstudions hegemoniska design, Edgar Allen Poes död och ...
—Bluessångaren Robert Johnson är så legendarisk att det sägs att han på Faust-manér sålde sin själ till djävulen vid en vägkorsning i Mississippi i utbyte mot förmågan att fullständigt bemästra sin gitarr. Och det finns något hisnande i att man nu kan höra Johnson spela i tidigare oöverträffad klarhet på en testinspelning från 1936.
Sett
—Det här samtalet mellan vuxen-Youtube-profilerna (as in pratar om vuxna ämnen) Alex O’Connor och Hank Green innehöll flera tankeväckande resonemang. Den fria viljans relation till teknologi och den moderna människans tillstånd i relation till alla system som utvecklats för att tjäna pengar är ämnen vi på samma gång pratar om hela tiden och ändå inte diskuterar tillräckligt mycket. Klippet är även en del av en längre video om man vill höra mer.
—Över påsken var jag hemma med min febersjuke fyraåring. Vi käkade chokladägg, bråkade om Alvedon med jordgubbssmak och såg »Tonari no Totoro« tre gånger på rad. Och jag vet inte om det var påskbluesen som gjorde sitt men för varje gång blev Studio Ghibli och Hayao Miyazakis himlar än mer vackra.
