Vecka 17
Gamla kartor, problemet med The White Lotus och Star Wars kopplingar till Stalin
Läst
—Ett wikipedia-hål som kan vara värt att försvinna ned i emellanåt är artiklar om gamla kartritare. Martin Waldseemüller är ett exempel jag själv föll ned i under veckan. Waldseemüller är mest känd för att ha varit först med att namnge Amerika. En intressant detalj är att namnet, av flera historiska källor att döma, verkar ha kommit till av ett missförstånd. När Waldseemüller i början av 1500-talet läste om Amerigo Vespuccis expeditioner verkar han ha fått uppfattningen att det var Vespucci som upptäckte hela kontinenten och därmed döpt ett område som idag ligger i Brasilien efter den italienske sjöfararen. Andra kartritare tog sedan efter Waldseemüller men kallade istället hel den Sydamerikanska kontinenten för Amerika.
—En ny säsong av »Star Wars«-serien »Andor« har precis haft premiär och BBC har ett kul reportage av Stephen Dowling om hur serien influerats av Josef Stalins unga år.
—Ett litet lästips för äkta apokalypsskallar i all välmening: »Moon of the Crusted Snow« av Waubgeshig Rice. Det är en berättelse om vad som händer med ett samhälle som i flera avseenden lever isolerat från den västerländska civilisationen när den västerländska civilisationen faller. I flera olika lager lyckas Rice berätta om historia, kultur och spirituella arv på ett både fängslande av avslöjande vis.
Sett
—När den tredje säsongen av »The White Lotus« gick i mål häromveckan var det många lösa trådar som skulle knytas ihop. Men när det extra långa finalavsnittet var över var nog den tydligaste känslan som hängde kvar en tomhet. Seriens skapare, manusförfattare och regissör, Mike White, hade spenderat sju timmar med att ställa upp spelpjäser, konstruera konflikter och framförallt bygga spänning. Genomgående har den tredje säsongen präglats av en dramaturgisk besatthet runt vad som är egentligen ska hända, vad är rollfigurernas slutgiltiga öde? Problemet är att serien är så upptagen med att konstruera osäkerhet och mystik runt händelseutvecklingen att den oftast glömmer bort det som fått »The White Lotus« att sticka ut som ett drama om människan i senkapitalismens tidevarv: nämligen att bry sig om hur människor fungerar. Under säsongens sista fjärdedel har flera rollfigurer genomgått transformativa och ibland traumatiska erfarenheter men »The White Lotus« tycks konsekvent vara mer upptagna med hur man kan skapa en spänning runt hur handlingen leder fram till dessa erfarenheter istället för att utforska vilka konsekvenser de får. Ett tydligt exempel är de kanske mest centrala rollfigurerna under den senaste säsongen: familjen Ratliff. (Spoiler alert.) Med en familjefader som funderar på att ta livet av sina närmaste i spetsen är det en grupp som i grunden står inför omvälvande förändring. En av sönerna ifrågsätter hela sitt sexuella väsen efter en incestuös upplevelse, den andra sonen är kliniskt död i några minuter och familjens dotter inser att hela hennes självuppfattning är en lögn. Dessa transformativa upplevelser är ofta skildrade med en oerhört finkalibrerad tonträff. Men fem minuter efter att deras trauman ägt rum, är det dags för familjen att åka hem och för säsongen att gå i mål. Det hade varit en frisk fläkt om Mike White i fortsättningen fokuserade mer på hur människor hanterar sina omvälvande erfarenheter istället för att låta dem bli intetsägande dramaturgiska motorer för att hålla en tv-publik på halster.
—Om man vill få sin veckoliga dos av nörderi möter detta samtal med Magic: the Gathering-skaparen Richard Garfield exakt alla rekommenderade intagsvärden.
Hört
—Nytt avsnitt av Odpod finns ute om det andra boerkrigets kopplingar till läktarkultur, kraven på liv i rymden, »Murderbot« och berättarutmaningar i Geoguessrs tidevarv. Ett public service announcement är även att vi precis flyttat poddens feed så om du har problem med din prenumeration får du gärna lägga in den nya feeden i din poddläsare: http://www.odpod.se/odpod.xml
Härligt att ha dig tillbaka!!