Hört
—I slutet av mars dog den japanske kompositören Ryuichi Sakamoto, bara två månader efter att han gett ut sitt sista album, »12«. Jag har lyssnat återkommande på Sakamoto sedan jag gick på gymnasiet och aldrig lämnats oberörd av hans musik. I kölvattnen på hans död har jag funderat mycket på varför. Varför Sakamotos kompositioner alltid lyckade härbärgera så mycket vemod, trygghet, sorg och harmoni. Jag tror att det beror på att hans musik ofta rörde sig i ett gränsland mellan två olika typer av lyssnande: aktivt och passivt. Om man föreställer sig en dikotomi i musikvärlden mellan musik som kräver koncentration, som växer när den ges fullständig uppmärksamhet och musik som istället lyfter när den får finnas vid sidan, i öronen men inte i medvetandet, så rörde sig Sakamoto ofta någonstans mitt emellan dessa tillstånd. Hans musik var ömsom komplex, fylld av lager och nitisk noggrannhet, och ömsom melodiskt flyktig. Där lyckades han frammana en ambivalens som ofta fattade tag, utmanade, pockade och på samma gång lyfte lyssnarens sinnen. Kanske är det obegripligt vad jag försöker säga, kanske räcker det med att lyssna på hans »Bibo no Aozora«.
—Min vän i Speljuntan, Elisabeth Bergqvist, har gjort en förträfflig dokumentär om den första stora strejken i spelindustrin som ägde rum vintern 2016 och 2017 och genomfördes spelvärldens lite dolda stjärnor: röstskådespelarna.
—Alltid intressante Tim Hecker har släppt ett nytt album och såvitt jag kan minnas är det första gången Hecker utforskar bleckblås.
Läst
—Bret Easton Ellis senaste bok, »The Shards«, får väl ses som något slags comeback för den amerikanska litteraturens evigt trotsige tonåring. På många vis är det en bok som iklär sig rollen som autofiktion om en seriemördare i 80-talets Los Angeles men egentligen är det Ellis sedvanliga ström av intryck, känslor och tomhet från den amerikanska pop-överklassen. Det finns starka drag av nostalgi i »The Shards«. Inte för att boken drömmer om en svunnen tid, vilket den i vissa avseenden gör, och inte heller för att den breder ut en oändlig ocean av kulturella referenser till filmer, låtar och artister. Utan istället för vilken roll Ellis låter de kulturella referenserna spela. Ständiga redogörelser för låtar av Ultravox eller The Go-Go’s eller »The Shining« blir här inte bara tidsmarkörer utan även tecken för en tid då populärkulturen konstituerade människors identitet. Ellis låter liksom vilka låtar karaktärer lyssnar på eller vilken pastellfärg de har på sin Ralph Lauren-skjorta vara lika avgörande särdrag som hur de känner eller beter sig. Det är omöjligt att föreställa sig en berättelse som utspelar sig 2023 använda samma symbolmosaik över musik, film och mode för att teckna en igenkänningsbar och tydlig värld.
Sett
—När ett slags nytolkning av apokalypsens fyra ryttare kommer på oannonserat besök till en småbarnfamiljs fritidshus är det upptakten på M. Night Shyamalans senaste film »Knock at the Cabin«. De fyra antagonisterna berättar att jordens undergång står för dörren och kommer att ske i fyra steg, men att alltsammans kan förhindras om familjen väljer att offra en medlem. Som vanligt i Shyamalans berättelser är det en underhållande fantasi som breder ut sig men det är samtidigt omöjligt att bortse från hur »Knock at the Cabin« antar formen av ett slags terapi för undergångsnojja. I takt med att jorden lamslås av pandemier och naturkatastrofer erbjuder filmen en befriande, om än löjligt förenklad, lösning i mötet med undergången i form av offret. Och inget vore väl egentligen mer tilltalande idag än idén om att vi egentligen står fria från ansvar inför undergången och att vi samtidigt har ödet i våra händer.
Läser Shards just nu och gillar. Det är faktiskt den första Bret Easton Ellis-boken jag tar mig an.