Vecka 18
Peter Weirs filmmusik, en övergiven byggnad och Mai Zetterling
Läst
—Jag läser just nu Adrian Tchaikovskys »Children of Ruin«, den andra boken i hans »Children of Time«-serie. Det är en läsupplevelse med många behållningar men plågas av ett genomgående problem: biologi. Bokserien handlar om ett avlägset solsystem dit människan försökt migrera men genom terraformingteknologi, misstag och tillfälligheter istället befolkat av insekter och andra djur som gjort evolutionära hopp och blivit intelligenta. I den första boken tar ett slags skapelseberättelse form. Ur olika individers perspektiv beskrivs hur en spindelart succesivt utvecklas till att bilda samhällen, ta fram teknolgi och utforska sina genetiskt nedärvda minnen. Genom generationer tar ett slags biologisk väv form där vi ser framsteg, utveckling och vilka idéer dessa saker för med sig. Det är en på många vis fascinerande och tankeväckande berättelse som hade en tydlig riktning tack vare sin form som ursprungshistoria. När Tchaikovsky i sin andra bok bygger vidare på detta universum, lägger till fler arter och människor, blir dock just biologi något som snabbt för tydligheten längre och längre bort. Biologins centrala plats i berättelsen blir helt enkelt ett hinder för det som annars är science-fiction-genrens: utforskandet av idéer. Biologin kräver långa tidspann, vilket på många vis frikopplar den från den mänskliga erfarenheten. Den är svår att greppa i och med att biologiska processer och evolutionär utveckling saknar agens och tydlighet. När författare som Jeff VanderMeer använt biologi som drivkraft i sina böcker är det med ett tydligt syfte, att framställa naturen som omänsklig, obehaglig och ogreppbar. När Tchaikovsky istället vill spinna ett epos om människans kamp för överlevnad på avlägsna planeter blir istället den biologiska inramningens abstrakta aspekter något som får berättelsen att gå upp i sömmarna. Det återstår att se om seriens tredje del kan bringa ordning i det evolutionära kaoset.
Uppdatering två dagar efter att jag skrev detta och ytterligare några kapitel av »Children of Ruin«: Biologi kanske inte är problemet ändå. Återkommer.
—Jag snubblade över den här fina genomgången av musiken i regissören Peter Weirs filmer. Klickvärt om så bara för att texten innehåller den fantastiska scenen i »A Year of Living Dangerously« med Vangelis »L'Enfant« där Mel Gibson och Sigourney Weaver faller för varandra.
—Det här långa reportaget med den americanamysiga rubriken »The Alabama Landline That Keeps Ringing« handlar om en telefonlinje på Auburn University där studenter besvarar "vilken fråga som helst" och är på många vis perfekt söndagsläsning.
Sett
—Det finns något romantiskt att se en matig exposé över en av Europas största övergivna byggnader, Internationales Congress Centrum Berlin. Arkitektmys, möglig nostalgi och sanktionerad urban exploring i ett.
—En personlig favorit, filmregissören Mai Zetterling, fyller 100 i år. Det firas bland annat med något slags event på Filmhuset den 12 maj som jag inte kommer att gå på. SVTPlay kommer också lägga upp ett gäng av hennes filmer den 16 maj (dock inte hennes bästa film, »Amorosa«) och har redan nu lagt upp en dokumentär som är en fin introduktion till en av svensk filmhistorias största men ofta mest bortglömda filmskapare.