Det konservativa filmspektaklet
I öppningsscenen till Luca Duadagninos senaste film, »Bones and All«, ser vi rollfiguren Maren bestämma träff med några high school-vänner efter skolan. Hon hämtas upp av sin ensamstående pappa som kör hem dem till deras trailer park och vid läggning låser en hasp på hennes sovrumsdörr. När pappan somnat klättrar Maren ut genom sitt fönster och smyger genom den sovande lilla staden hem till sin vän. Det är en öppningsscen som påminner om en av filmkonstens allra största styrkor, att lyckas gestalta det vardagliga på ett på samma gång relaterbart som medryckande vis. Men sen händer något. Maren ligger bredvid sin kompis under ett glasbord i dennes vardagsrum. Inga föräldrar tycks vara hemma och kompisarna pratar förstrött medan Maren tindrar till sin väns blick. Plötsligt tar Maren tag i vännens hand, för hennes finger in i sin mun och biter tills blodet sprutar och köttet skalas av ned till benknotan. På en sekund har en lågmäld vardag förvandlats till en skakande berättelse.
Om »Bones and All« befinner sig på en ända av filmspektrat kan Tom Cruise enkelt placeras på motsatt sida av samma spektrum. Nyligen kablades klipp från inspelningen av »Mission: Impossible – Dead Reckoning Part One« ut där Cruise syntes köra ut med motorcykel från en bergsklippa och väckla ut sin fallskärm. Någonstans på samma sida av spektrat finns även Christopher Nolans kommande film »Oppenheimer« om Manhattanprojektet. I mitten av december berättade Nolan stolt hur man under inspelningen hade återskapat en kärnvapenexplosion helt utan att använda digitala specialeffekter.
»Bones and All« avbildar en förhöjd verklighet mot fonden av en smutsig, grå och kall vardag medan anslaget i filmer som »Mission: Impossible« och »Oppenheimer« vara det motsatta. Här är det förhöjda själva anslaget för hela berättelsen och det är ett grepp som även utmärker den moderna storfilmen. Berg-och-dalbana-spektaklet har blivit biofilmens främsta säljargument i en post-franchise-era där publiken börjat tröttna på superhjältar. Det är ett tillstånd där berättelsen oftast är sekundär, upplevelsen primär. Det storslagna ska locka tittarna ur streaming-soffan tillbaka biograffotöljen.
Den moderna storfilmens spektakelform har även gjort den tekniska aspekten till sin största filmkonstnärliga ambition. Under inspelningen av »Top Gun Maverick« tog Tom Cruise och regissören Christopher McQuarrie tillfället i akt att spela in ett klipp där de instruerade alla att stänga av olika inställningar på sina tv-apparater. Allt för att de tekniska aspekterna av filmskapandet ska få komma till rätta även hemma i vardagsrummet. James Camerons »Avatar: The Way of Water« är filmad för att projiceras med olika bildfrekvens i olika scener och när Martin Scorceses »The Irishman« hade premiär på Netflix vädjade regissören till tittarna att inte se filmen på sina mobiltelefoner.
Det moderna filmspektaklet är med andra ord ett slags biografens försvarstal i två led: dels som hisnande åktur med ”verkliga” specialeffekter och dels som tekniskt under som inte går att reproducera hemma. På ytan säljs denna utvecklingen in med brösttoner om innovation och storskalighet som ska distansera storfilmerna från streamingtjänsternas bantade filmsatsningar. I själva verket är detta en extremt konservativ inställning till vad film är.
Idén om filmen som tekniskt under är i rakt nedstigande led sprungen ur själva mediets födelse där bröderna Lumière lockade publik med sin mirakulösa kinematograf. Även det stora spektaklet har mer gemensamt med Hollywoods guldålder under 30- och 40-talet än den moderna filmkonsten. I kölvattnen på pandemin och efter streamingerans upplockring av filmtittandet är det som om biofilmen mest drömmer om forns stora dagar och förlorar sig i marknadsföringens gimmickar istället för att blicka framåt.
Det finns ett sorgligt skimmer över denna nostalgi. Inte för att filmens tekniska aspekter är ointressanta, tvärtom. Och inte heller för att biofilmen skulle ha spelat ut sin roll, inte alls. Film är bäst på bio, men av helt andra anledningar än de som det moderna filmspektaklet presenterar. Walter Benjamin insåg redan 1935 i sin essä »Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder« biofilmens potential som kollektivt uppslukande upplevelse. Det är en insikt som som känns när vi skrattar, jublar eller gråter tillsammans i biosalongen. Att det är en plats där vi delar en konstupplevelse med större fokus än antagligen någon annanstans. Där kan berättelser om den gråa vardagen och det extraordinära säga betydligt mycket mer om vad det innebär att vara människa, att vara vi, än det imponerande i att Tom Cruise gjort sina egna stunts.
Hört
—Under vintern har jag och Anton Vretander gjort en poddserie om andra världskriget i tio delar. Serien finns nu att lyssna på på poddplattformen Naudio. Det är en prenumerationstjänst men man kan testa gratis i två veckor. Om du gör det kan du också passa på att lyssna på en serie jag gjorde i somras om Sovjetunionens historia.
—Podcasten »Freakonomics«, baserad på boken med samma namn, gjorde nyligen en förträfflig serie i tre delar om ekonomen och filosofen Adam Smith.
—»This American Life« återsända i december sitt avsnitt om spöken maskinen. Det är väl värt en lyssning om så bara för att höra en tidig version av ChatGPT kämpa med att skriva en novell om sorg.
Läst
—Under julen plöjde jag de fem första böckerna i »The Witcher«-serien. Jag kommer att prata mer om några tankar om fantasygenren utifrån detta i nästa veckas avsnitt av Obiter Dictum men vill även här slå ett slag för serien om du föredrar din fantasy hjärndöd och svärdfylld.
—Zadie Smiths har skrivit en mycket tänkvärd recension av Todd Fields senaste film, »Tár«, som även fattar grepp om cancelkulturen.
Sett
—Norska youtubern och fripassageraren Tomz publicerade nyligen ett gäng avsnitt om sitt luffande genom Europa som är modern res-tv på bästa möjliga sätt.