Det moderna true crime-berättandet och storytellingens död
När podcasten Serial gjorde succé med premiärsäsongen 2014 var det mitt under ett slags storhetstid för vad som lite luddigt brukar kallas "storytelling". I ett modernt media- och kulturutbud såg den stora, dramatiska och – framförallt – utdragna berättelsen som nyckeln till att bryta igenom det alltmer openetrerbara bruset. Inom journalistiken gavs det ambitiösa berättandet stort utrymme med poddserier som just Serial eller P3 Dokumentär och dagstidningar och magasin satsade på "long reads" medan HBO producerade dokumentärserier som »The Jinx«. Tv-tablån och filmrepertoaren dominerades av stora episka serier som »Game of Thrones« och »The Hunger Games«, eller storvulna draman som »Mad Men« och »Interstellar«. Det var kort sagt en tid då stora berättelser med långa röda trådar, dramatiska vändningar och tillfredsställande dramaturgiska belöningar dominerade vår mediekonsumtion.
Kanske var det även en sista våg av den där känslan att världen är greppbar, begriplig, möjlig att koka ned i narrativ, innan Donald Trump, "alternativa fakta", pandemin och kulturkrig. För det är tydligt att "storytellingen", som den existerade under 10-talet, helt tappat sin glans i det nya årtiondet. Samtidigt som vi fortfarande söker efter en röd tråd som någonstans klippts av.
Ett tydligt exempel gick att skåda i Peter Jacksons nästan 8 timmar långa »The Beatles: Get Back« från 2021, en dokumentärserie om inspelningen av The Beatles sista album, »Let it Be«. Genom att sammanställa mängder av filmat material runt skivinspelningen lyckades Jackson producera en serie som obönhörligt vilade i stunden. Som istället för att binda ihop en berättelse runt händelseutveckling och konflikter positionerade Jackson oss alla som en fluga på väggen tvingad att iaktta såväl dramatiska ögonblick som timmar av meningslösheter.
I filmens värld syns allt fler titlar som snarare handlar om att fånga ett tillstånd eller en vibe än att berätta en meningsfull berättelse. »The Fast and the Furious«-franchisen har exempelvis blomstrat de senaste åren genom att stapla spektakulära actionsekvenser på en grund av karaktärsorienterad familjetematik. Filmer som »The Super Mario Bros. Movie« och »Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves« strävar mer efter att fånga känslor av igenkänningsbarhet och trygghet än att intressera sig för något slags berättelse.
Även samtidens kanske mest omhuldade och omdiskuterade tv-serie, »Succession«, färgas av ett disparat visuellt berättande. Här finns en tydlig klangbotten i en form av shakespeareansk berättartradition med en dramatisk familjesaga men estetiskt påminner »Succession« mer om »Keeping Up with the Kardashians« med realitygenrens flackande kameror och en dialog som pendlar mellan mumligt nonsens och slagkraftiga oneliners.
Likväl tycks vi som publik inte kunna undfly att vi torskat på storytellingens attraktiva enkelhet. Vi frågar varandra vem av Roy-syskonen vi tror kommer "vinna" som om det överhuvudtaget skulle ha någon betydelse för vad »Succession« är eller försöker gestalta. När en sekvens där Paul McCartney snabbt kommer på melodin till låten »Get Back« i Peter Jacksons dokumentär sprids på sociala medier är det med berättarglädjens undertext. "Här sker något stort, något som sammanfattar McCartneys briljans, en berättelse om The Beatles storhet blottas", tycks otaliga känna. Att det är ett jammande ögonblick bland hundratals andra i »The Beatles: Get Back« som vi bara reagerar på för att vi känner igen låten som jammas fram tycks gå de flesta förbi.
Kanske handlar det om att att försöka återerövra den där tryggheten vi upplevde i det förflutna. En känsla av att berättelser kan ge mening och förståelse kring det vi ser, tänker och upplever. Och det är det förrädiska i den tanken som gör den senaste säsongen av Serial så oerhört intressant och intelligent.
Med titeln »The Coldest Case in Laramie« berättas här historien om hur New York Times-journalisten Kim Barker återvänder till sin lilla hemstad och ett olöst mordfall från 1985. Anslaget är tydligt, vem mördade egentligen Shelli Wiley? En mordgåta ska lösas genom true crime-genrens etablerade mönster. Men det Barker gör genom den åtta delar långa säsongen är istället att helt nedmontera idén om att en begriplig berättelse om det förflutna är möjlig. Polisens utredning visar sig bygga på rasism och helt befängda antaganden, vittnen minns med fullständig säkerhet saker som inte har hänt, de som följt fallet och har en teori har oftast hittat på delar, lagt till och förvrängt.
Det blir tydligt hur alla Kim Barker träffar har berättat sin egen berättelse om det som hände 1985 men hur ingen av dessa berättelser egentligen stämmer och hur flyktig något slags sanning faktiskt är.
Att förlikas med verklighetens komplexitet är givetvis en på många vis smärtsam process. Samtidigt är det tydligt att det tillrättalagda berättandet vi åtnjöt under 2000-talets första decennier skapat ett oöverbryggbart avstånd mellan oss och verkligheten. Att storytellingen helt enkelt gav oss löften som en allt mer svårgreppbar värld gjorde omöjliga att infria.
Sett
—Den här tråden med olika filmaffischer från 80-talets Ghana är inget annat än hisnande.
—Dags att påminna sig om det behagliga lugnet i Yasujirō Ozus filmer.