Vecka 22

Apatiska klasskildringar, konflikter i spelindustrin och Warp Records

Sett

—Det kulturella samtalsämnet på allas läppar är givetvis seriefinalen av »Succession«. Och även om Jesse Armstrongs familjedrama om makt och klass varit en snygg, underhållande och framförallt välspelad historia så har något gnagt i mig under den senaste säsongen. Armstrong och hans team lyckas ofta träffsäkert ringa in ett slags nihilistiskt samhällstillstånd där alla antingen slåss om att sitta på den kapitalistiska tronen eller om smulorna som samlas runt den. Men i bristen på moral finns samtidigt något lite slappt, något håglöst. Runtomkring populärkulturen har de senaste åren synts ett slags vältrande i de omoraliska rikas fåfänga leverne. Det var ett genomgående tema som bar »Successions« berättelse men som även synts i serier som »Yellowstone«, »The White Lotus« och »Billions« eller filmer som »The Menu« eller »Parasite«. Kanske är den tydligaste röda tråden ett slags förakt inför en överklass som vänt blicken från världen och utmärks av en smärtsamt bristande självinsikt. Men i bristen på moral hos dessa berättelsers rollfigurer finns även något uppgivet. Som om manusförfattarna mest slår ut med armarna och konstaterar att "så här är det, visst är det sjukt?". Det är på sin höjd ett berättande som odlar klasshat men också ett berättande som tyvärr genomgående saknar progressivitet. Som passivt ställer sig vid sidan av samhället och stirrar på orättvisan och ihåligheten. Mest av allt väcker det kanske en längtan efter en berättelse som är lite arg.

—Speljournalistiken har plågats av en omfattande utarmning de senaste tio åren. I takt med att spelindustrin vuxit lavinartat har influencers, streamers och communityn ersatt de journalistiska värdena och oftare agerar nyhetsredaktioner och spelsidor kuggar i hypemaskineriet än granskare av industrins uppbyggnad och expansion. Det är därför oerhört glädjande att se den här nitiska och långa dokumentären om konflikterna runt mästerverket »Disco Elysium«.

—Det här lilla klippet på en beställning på McDonald's från 1990 har något rörande över sig. Kanske är det påminnelsen om en värld där man öppnade en väska eller plånbok och plockade fram kontanter, en aktivitet så vardaglig att den i glömskans mörker kan få ett märkligt sken.

Hört

—Ett skivbolag man inte tänker på särskilt ofta längre (i den mån man ens tänker på skivbolag överhuvudtaget idag) är brittiska Warp Records. Det är därför glädjande att anrika Warp givit ut ett av årets bästa album i form av DC-födda Kelelas »Raven«.