Vecka 22
Camus, snowboardens historia och den bästa svenska speljournalistiken på många år
Läst
—Det finns en ytterst liten men ack så signifikativ avvikelse i François Ozons annars mycket trogna filmatisering av Albert Camus »Främlingen«. Jag ska försöka hålla mg från spoilers hör men i filmens vibrerande slutkonfrontation vrålar huvudpersonen Meursault ut sin frustration för en påstridig präst och konstaterar att: “Inget spelar någon roll. Och jag vet varför. Och det gör du med. För hela det här livet är absurt. Varför ska jag bry mig om människors död, kärleken till en moder, din gud, liven vi väljer att leva.” Ett liknande resonemang syns även i bokens sista kapitel i formen av en intern monolog men där Camus låter Meursaults frustration inför existensen förbli undertryckt låter Ozon sin huvudperson explicit konstatera det oförenliga i livets viktighet och den större existensens dova stumhet. Kanske vill Ozon bara hamra hem Camus filosofiska undertext, än mer troligt vill han understryka hur berättelsens protagonist i själva verket inte är helt apatisk eller likgiltig inför sitt öde. Bredvid rinnande förkylning – som dessutom radikalt förstärkts av höga ekpollenhalter – unnade jag mig förra veckan inte bara att se Ozons film utan även läsa boken för första gången. Och en tanke slog mig återkommande genom läsningen. Hur »Främlingen«, om den hade givits ut idag, hade omgärdats av psykologiserande tolkningar. Hur litteraturkritiker världen över hade ringt sina kbt-examinerade kompisar för att kalibrera begreppen kring bokens huvudperson. De filosofiska anspråk som Camus anlade hade med stor sannolikhet förbisetts till förmån för ett diagnostiserande av Meursaults håglöshet utifrån den moderna psykologin senaste teorier. Har han kanske Aspergers syndrom? Var på autismskalan befinner sig denne enigmatiske man? När Gustaf Hellström recenserade den svenska utgåvan av boken i DN i augusti 1946, var han inne på ett annat spår. I sin recension konstaterade han att Camus syfte var att genom ett extremt fall åskådliggöra människornas svårighet att “lösgöra sig från tron på ett autonomt jag, en enhet, någonting innanför den personlighet som vi i dagligt tal kallar ‘vårt jag’.” Det är en läsning som förutsätter att man ser Meursault som ett filosofiskt verktyg snarare än ett psykologiskt fall att utreda. Det är också en läsningen som numera tycks få stå åt sidan. 2015 presenterade litteraturforskaren Isabelle Wentworth en analys där hon argumenterade för att Meursault uppvisar drag förenliga med autism och 2018 menade en annan akademisk text att »Främlingen« är den första litterära skildringen av aspberger – med det tunga argumentet att Camus hade en vän som skulle kunna beskrivas som autistisk. (Jag har inte läst någon av dessa texter men de innehåller de enda tolkningarna som förärats med en egen underrubrik på bokens engelska Wikipedia-sida.) Det psykologiska perspektivet har blivit vår tids universallösning för att förstå all typ av fiktion. Det är en begreppsvärld som reducerar politiska frågor till personliga trauman, som sätter fokus på individens psykologiska drivkrafter och vänder blicken ifrån världen. »Breaking Bads« Walter White är inte ett uttryck för något ruttet i den amerikanska drömmen, ett resultatet av ett sjukvårdssystem som driver människor till desperation, istället är hela serien en karaktärsstudie i de mörka bakvattnen i människans psyke, en sedelärande historia om hur en vanlig kemilärare kan utveckla narcissistiska och våldsamma personlighetsdrag. Meursault är inte en människa vars känslomässiga avtrubbning demonstrerar existensens fundamentala meningslöshet, han är bara på spektrat. Och när diagnosen är satt kan vi luta oss tillbaka. Det känns som ett något går förlorat när den här medicinskt legitimerade FASS-godkända blicken sveper över fiktionen. Att vi dels blivit fantasilösa läsare och tittare som letar kliniska förklaringar, dels enbart är förmögna att se rollfigurer och romankaraktärer som enskilda individer, isolerade från världen, fängslade i sina psyken. Kanske är det därför Ozon låter Meursault skrika ut det Camus hade den goda smaken att låta läsaren själv utröna. I en tid när vi letar efter det psykologiska motivet bakom varje handling måste det filosofiska argumentet föras fram med höjd röst. Annars riskerar det att dränkas av någon sorlig lös idé om anknytningsproblematik.
—Man sticker inte ut hakan många millimeter när man slår fast att bettingssidan Polymarket är piss för mänskligheten men nu har några forskare dessutom slagit fast att hela verksamheten verkar vara något av ett pyramidspel:
“Using 588 million trades ($67 billion in volume), we show that the gains are highly concentrated: the top 1% of users capture 76.5% of profits.”
Sett
—På något märkligt vis blir jag lättad och lite glad varje gång man slår fast att popmusik oftast följer förutsägbara formler. En stor källa till lycka den senast veckan har därmed varit videon »The Gen Alpha Melody« som visar hur den senaste generationens popstjärnor alla använder samma melodi.
—Ett stycke samtidshistoria finns bevarad i detta Instagram-inlägg om USA:s sista telefonautomater.
Hört
—För den som behöver en halvtimme wholesome historia om alpinsport har podcasten Family Lore ett mysigt avsnitt om familjen Poppen och snowboard-kulturens framväxt och genomslag.
—Mina vänner i Speljuntan har gjort ett otroligt ambitiöst och bra specialavsnitt från eventet A Maze som nyligen gick av stapeln i Berlin. Jag må vara part i målet som föredetta del av Speljuntan men jag vill ändå framhäva att detta är det mest intelligenta, nyfikna och piggaste stycket svensk speljournalistik jag tagit del av på många år.
—Nytt odpod ute om japanska robotvargar, våldsamma hundar, algoritmens framtid och mystiska NPCs.