Vecka 23
Techvärldens vanföreställningar, Vonneguts dramaturgiska kurvor och vuxenfilm
Läst
Påven vill reglera AI, AI vill bli ny påve. I slutet av maj skickade Påve Leo ut sin första encyklika till den katolska världen med den talande undertiteln “On safeguarding the human person in the time of artificial intelligence”. I sin skrivelse menar han bland annat att den nya AI-tekniken måste regleras hårdare och “avväpnas” och att den leder till en ny avhumaniserad värld. Bara några veckor tidigare hade företaget Anthropic slagit sig för bröstet över hur man arbetat med katolska präster för att ge sina språkmodeller moralisk vägledning och förvandla sin chatbot till en “genuint god, vis och dygdig agent”. Medan Påve Leo räds den teknologiska utvecklingens avhumanisering av världen satsar AI-företagen enorma summor på att framställa bilden av sina datorprogram som besjälade, humana varelser. Den alltid lika insiktsfulle Ted Chiang har skrivit en synnerligen vass text om hur AI-företagen klär sitt självbedrägeri i PR-skrud. Chiangs träffsäkra iakttagelser är en nykter påminnelse om vad de moderna språkmodellerna faktiskt producerar: text. Alltså en representation av mänsklig kommunikation som vår kultur hårdkodat oss att känna igen som något skapat med intention, med avsikten från en annan människa att uttrycka något. När vi stöter på text som i sin tur klippts och klistrats ihop av en dator är det naturliga steget för våra hjärnor att göra det vi betingats att göra, att skapa oss en bild av intention, att läsa ut ur språk och formuleringar vem upphovspersonen är, att helt enkelt besjäla sammansatta bokstäver för att ge dem en mänsklig betydelse. På så vis har vi redan från början en stark tendens att antropomorfisera det en språkmodell är utvecklad att göra. När diskussioner sedan eldas på av miljardstinna AI-satsningar om huruvida en språkmodell är vid medvetande och ny kod presenteras i termer som beskriver en språkmodell som en person har vi dessutom egna erfarenheter att projicera där vi upplevt drag av “mänsklighet” i utbytet med en chatbot. Chiang skräder inte orden när han preciserar det naiva i att okritiskt hänfalla åt det här beteendet.
Anthropics pressreleaser om hur de arbetar med moral i sin språkmodell Claude är med andra ord ett PR-arbete som syftar till att skifta perspektiven. Att tillskriva deras teknologi andra mjukare värden än ett vanligt datorprogram. Det har kanske aldrig varit viktigare att komma ihåg att även reklam kan vara förklädd till filosofi. När Anthropic förbereder sin stundande börsnotering används alla till buds stående medel för att etablera vanföreställningar om språkmodellernas potential. När vinstmarginalerna fortfarande är bortom horisonten erbjuder religion och filosofi en annan typ av värdering.
—Vill man ha lite mindre AI i sitt liv har sökmotorn Duckduckgo en del användbara verktyg.
—Inget för den sömnige kanske men jag fann stor underhållning i denna litteraturvetenskapliga analys av Vladimir Nabokvos utsvävande roman »Blek låga« och dess relation till hypertext i datorsystem.
Sett
—Insprängt i föräldraledighetens utspridda vilostunder såg jag i veckan Rebecca Zlotowskis dramathriller »Vie privée« med Jodie Foster i huvudrollen och den kändes som en typ av film som inte riktigt längre görs: stram, intelligent vuxen underhållning.
—Kurt Vonnegut ritar träffsäkra dramaturgiska kurvor
—Ett mysigt arkiv med bilder på servetter från olika barer är en utmärkt palettrensare för det flängande surfandet.
Hört
—Filmpodden Rewatchables bjöd på ännu en monolit av killmys i veckan när de bjöd in Steven Spielberg att prata om »2001: A Space Odyssey« i två och en halvtimme.