Vecka 24
En videoskatt, inkafolkets knutar och den förlorade drömmen om rymden
Sett
—Ungefär 46 minuter efter ett Starship 9 hade lyft från Texas sydligaste kust på natten den 28 maj, tappade SpaceXs kontrollcenter kontakten med sin senaste version av rymdskeppet som är tänkt att ta mänskligheten till Mars. Några sekunder senare översköljdes sociala medier av skrockande njutningar till känsloyttringar över SpaceX-chefen Elon Musks inkompetens. Det är förståeligt. Med tanke på vad Musk fyllt sitt CV med de senaste åren är det lätt att se varje L som en vinst. Som rymdentusiast med dagliga drömmar om koloniseringen av solsystemet är det en mer ambivalent känsla som infinner sig runt SpaceX debacle. Det är lätt att hoppas på Musks misslyckande men samtidigt oroas över urholkandet över det lilla förtroende för rymdindustrin som finns kvar. NASA har under decenniernas lopp återkommande kämpat med att hålla uppe allmänhetens intresse för myndighetens verksamhet och rymden rent generellt. Redan strax efter månlandningen slutade amerikansk tv direktsända NASA-astronauternas uppdrag i omloppsbana och idag är raketuppskjutningar mest förpassade till obskyra youtube-kanaler. För att intresset ska få ny fart och för att massornas fantasi ska väckas på nytt behövs nya framsteg. Det är i sig givetvis ett sorgligt faktum att en betydande del av hoppet till sådana framsteg just nu ligger i händerna på Elon Musks företag. Och även om rymdutforskningens historia är kantad av problematiska personer (lex Wernher von Braun) sker något slags uppväxlad problematisering i vår samtid i och med att människans plats i rymden flätas samman kring den tidstypiskt illaluktande personkulten runt en av världens största techoligarker. Så vad gör man? Om man på samma gång gärna skrattar åt vår tids största pajas och vill se varje rymdforskningsanslag dubblas?
Läst
—Caroline Hainer (som för övrigt har det förtjusande nyhetsbrevet Fifty Scents) har skrivit ett hisnande reportage om förlorad videoskatt, som funnits dold i oväntade svenska händer. Det handlar Jerry Lewis mytomspunna film »The Day the Clown Cried« som vissa hävdar inte ens existerar, medan andra menar att de sett. Lewis spelar själv huvudrollen som en tysk clown som muntrar upp människor i ett av nazisternas koncentrationsläger under andra världskriget. Hainers reportage är ett stycke filmhistoria från VHS-erans mystiska tidevarv.
—Min vän Marcus tipsade mig om den här intressanta artikeln i The Atlantic om arbetet med att försöka tolka och förstå inkafolkets oerhört komplexa informationslagring i olika knutar i långa strängar.
Hört
—Märta Myrsterners har gjort en mycket fin, rolig och intressant dokumentär om dramat runt en gammal svensk Sagan om Ringen-översättning.
—Nytt odpod finns ute. Bland annat avhandlas Frönäs trassel med botstreaming, hur man bäst avslutar något och hur schack blivit en ungdomssport.