Vecka 3

Spelmediets nycker, Nick Cave och ett filosofiskt tankeexperiment

Nöjesmaskinens etik

Det känns som att vi lever i en utilitaristisk kultur. En period där konsekvenserna av våra handlingar bestämmer deras moraliska värde. Det är ett förhållningssätt som ter sig högst rationellt, som sätter det som maximerar nytta/njutning högst. Oavsett om det handlar om politiska frihandelsavtal, sagostunder med inslag av drag eller bioutbudet tycks ett riskminimerande perspektiv råda där det absolut viktigaste är att påvisa positiva eller negativa konsekvenser snarare än ambition eller välvillig intention.

I denna moderna utilitarianism breder kulturkriget ut sig med rationalistiska föregrunder. Men samtidigt tycks en underliggande ambivalens till denna strömning gå att urskilja i vårt förhållande till modern teknik. I ett nytt avsnitt av New York Times podcast »Hard Fork« diskuterar programledarna Kevin Roose och Casey Newton hur de kämpar med att begränsa sitt mobilanvändande. Olika appar som stängde ute användaren från sin telefon, beteendeförändringar och nyårslöften om minskad skärmtid avhandlades i en ton som med självklarhet implicerade att mobilanvändning är något dåligt.

I en annan av New York Times poddar, »The Ezra Klein Show« diskuterades nyligen värdet av sabbaten och hur den moderna människan har glömt bort hur hen vilar. Hur teknologin på många vis förvandlat ledig tid till ett slags passiviserande doomscrollande istället för att, som under sabbaten, ha tråkigt och låta hjärnan återhämta sig.

Under ytan finns här tydliga kopplingar till ett filosofiskt tankeexperiment som kom till just för att belysa den utilitariska etikens brister. 1974 formulerade Robert Nozick en idé om en nöjesmaskin. En apparat som en människa skulle kunna koppla till sin hjärna och sedan uppleva simulerade känslor av njutning och tillfredsställda begär. Utifrån en utilitarisk logik skulle en sådan maskin erbjuda en perfekt tillvaro men ändå skulle ingen, menade Nozick, vilja vara inkopplad i en sådan simulerad verklighet.

På många vis belyser Nozicks tankeexperiment även vår paradoxala inställning till den moderna tekniken. Vi har betingats att se den som rationell, etiskt korrekt. Som ett verktyg för att maximera nytta och njutning. Båda i förhållande till hur den underlättar vår vardag men även sett till hur appar och tjänster spelar på hjärnans belöningssystem. Modern teknik är kronjuvelen på den civiliserade världens utveckling, ett bevis för hur vårt rationella samhälle har potentialen att övervinna alla problem.

Det är utifrån detta inte konstigt att saker som riskminimering och att med alla till buds stående medel försöka förutse olika samhällsutvecklingar blir högt värderade förhållningssätt i vår kultur. Samtidigt understryker vårt ambivalenta förhållningssätt till denna moderna teknik hur det finns något underliggande falskt i detta perspektiv på världen. Det är som att vi har en latent känsla av att något här är syntetiskt och istället blir frigörandet från tekniken ett slags modern själavård.

Ett av de argumenten Nozick för fram i sitt experiment för att en människa inte skulle vilja plugga in sig i hans nöjesmaskin är att maskinen begränsar oss till att uppleva en konstruerad verklighet. Kanske är det en avgörande faktor i vår växande skepsis till mobiltelefonens nöjesapparatur. Vår insikt i hur vår rationella, utilitariska, världsåskådning ofta är byggda på konstruerade, falska premisser. Att våra försök att förutse vad som kommer ge bästa möjliga utfall allt som oftast istället begränsar och reducerar hur vi agerar och tänker.

---

Sett

—Dags att vara lite kärringen mot strömmen när det kommer till HBO:s tv-version av »The Last of Us«. För det känns som att båda sidor i dikotomin spelare och övriga världen gått vilse i förälskelsen till berättelsen om Joel och Ellie. Inte för att serien inte skulle vara bra – den är på många vis förträfflig – utan snarare på vilka grunder den uppskattas. Gamers sprider förnöjt olika klipp på hur scener i serien överensstämmer exakt med sekvenser ur spelet och applåderar åt hur serieskaparna lyckats fånga spelets essens. Detta trots att spelet funkar så otroligt bra som serie just för att det är fyllt av ett berättande som i första hand tar fasta på filmmediets grepp och uppbyggnad. Icke-gamers å sin sida lystrar till hur »The Last of Us« låtit dem inse att spelmediet kanske inte är den hjärndöda ödemark de länge föreställt sig, att det kanske finns starka berättelser i spelens värld trots allt. En inställning som i praktiken förbiser spelmediets egentliga styrka: dess förmåga att utforska mänskliga val och känslor genom interaktivitet. »The Last of Us« är helt enkelt en bra serie för att spelets berättelse är konventionell, inte för att spelmediets styrkor fångats i någon vidare bemärkelse.

---

Hört

—I och med Ryuichi Sakamotos senaste släpp, »12«, kom årets bästa album tidigt i år.

---

Läst

—Missa inte Nick Caves försök att få en chatbot att skriva en Nick Cave-låt

—Och på tal om syntetiska känslor och etik är den här tråden om en chatbots framgångar som psykolog lika fascinerande som häpnadsväckande etiskt tveksam.

Rob Morris @RobertRMorris

We provided mental health support to about 4,000 people — using GPT-3. Here’s what happened 👇