Sett
—Förra veckan släpptes »Baldur's Gate 3«, Larian Studios oerhört efterlängtade Dungeons & Dragons-spel och den första iterationen i »Baldur's Gate«-serien på över 20 år. Jag har bara hunnit skrapa på ytan till detta enorma rollspelsäventyr men något som omedelbart väckt min uppmärksamhet är hur spelet använder tärningar. För precis som i rollspel som spelas till bords använder »Baldur's Gate« sin förlagas tärningskastande för att avgöra utfallet vid olika vägskäl och val. En digital D20 dyker upp på skärmen tillsammans med en angivelse av vilken siffra som behöver övervinnas för att du ska lyckas med din aktion. Ett litet klick på den tjugosidiga tärningen skickar iväg den i en animation och med behagligt tickande ljud rullar slumpen fram ditt öde. Det är en i alla avseenden simpel mekanik som likväl alltid ger en otrolig njutning. Ditt digitala, stora fantasyäventyr ges plötsligt en påtagligt taktil och konkret förankring i den fysiska världen. »Baldur's Gate 3s« tärningsrullande är en detalj som förhöjer spelupplevelsen på ett ytterst oväntat vis.
—I Apple TV+-serien »The Last Thing He Told Me« spelar 22-åriga Angourie Rice den 18-åriga high school-eleven Bailey Michaels. Det i sig är inget uppseendeväckande men när hennes jämnårige pojkvän Bobby spelas av den 30 årige John Harlam Kim väcks ett pärlband av minnen från film- och tv-historien om amerikanska skolelever som nog mer bör oroa sig för pensionssparandet än pubertetens utmaningar. Det kanske mest klassiska exemplet är »90210« där stora delar av ensemblen kikade på 30 långt innan studenten stod för dörren. Men det märkliga är att jag nyligen snubblade över ett klipp som kastade dessa tidigare illusionsbrytande rollsättningsval i ett helt nytt ljus. I en märkligt kittlande hemmavideosekvens från ett high school i USA 1989 syns nämligen en klass fylld av elever som ser ut att ha lämnat tonåren bakom sig med bred marginal. Ser amerikanska tonåringar helt enkelt bara äldre ut än det globala genomsnittet?
—I början av juli anordnade FN en mycket uncanny valley-osande presskonferens där "artificiellt intelligenta" robotar fick svara på frågor från reportrar. Resultatet är vad det är, med märkliga plattityder och resonemang kring tillit mellan robot och människa, men ett intressant underliggande problem som presskonferensen väckte var huruvida detta är ett spektakel eller något vi bör ta på allvar? Hur vi befinner oss i en skiljelinje där det är omöjligt att urskilja vad som är pr-fars och vad som är avgörande för framtiden.
Läst
—Journalisten, tv-makaren och författaren David Simon postade en fin liten anekdot om filmregissören William Friedkin i samband med att Friedkin gick bort i veckan.
—Är popstjärnan död? Det tycks vara den underliggande frågan i ett intressant reportage av Elias Leight för Billboard.com. I takt med att allt färre nya artister lyckas slå igenom har skivbolagen börjat inse att de famlar i mörker och inte längre vet hur man tänder en ny stjärna på artisthimlen. Istället för brett genomslag handlar nya marknadsmodeller därför om att identifiera den minoritet som följer en artist slaviskt, och sedan pumpa dem på pengar.
Hört
—The Retrievals är den mest hårresande poddserien jag hört på mycket länge. Journalisterna Susan Burton och Laura Starecheski berättar historien om hur en narkosläkare orsakade mängder av kvinnor på en Yales fertilitetsklinik ett obeskrivligt lidande genom att stjäla deras fentanyl under pågående ingrepp.