Vecka 33
Virala människor, australiensisk skräck och marknadens urholkning av woke
Läst
—På Comic-Con i San Diego i slutet av juli deklarerade Marvel stolt att Robert Downey Jr. återvänder till deras filmuniversum, denna gång inte som Iron Man utan superskurken Doctor Doom. Tusentals fans skrek ut sin glädje, jag kände mest att det var ett PR-stunt som officiellt deklarerade att eran av woke är över. I en text i Aftonbladet konstaterar – om en från en helt annan ingångspunkt – Caroline Ringskog Ferrada-Noli samma sak. Att woke framförallt verkar ha varit en trend som nu förpassas till inaktualitetens soptipp. Och, som Ringskog Ferrada-Noli konstaterar, är detta en trend vars utfasning får stora politiska implikationer när dess utmålade vänstervärderingar ställs åt sidan till förmån för en närmast global politisk högersväng. Men woke var aldrig någon egentlig var en vänsterrörelse. I historiens backspegel bör woketrenden snarare förstås som ett marknadsverktyg. Ett sätt för företag att profitera på en uppsättning värderingar som vann mark i en tid präglad av klassklyftor och förtryck mot minoriteter. Många av de frågor som utgjorde woketrendens kärna har i praktiken färgat det politiska klimatet under hela 1900-talet men i och med trendens utbredning kunde varumärken kapitalisera på att lägga in en prideflagga i sin logga, stoltsera som världsförbättrare genom att casta ickevita i sina filmer eller skriva fyndiga inlägg till sexister från sina officiella sociala medier-konton. (En tydlig konsekvens blev hur detta tydliga godhetssignalerande, alltså företag som nyttjar en uppsättning värderingar i positioneringssyfte, även tycktes erodera riktiga människors värderingar. Antirasism, feminism och andra frågor som bedrevs från gräsrotshåll kunde helt enkelt avfärdas som samma tomma marknadsverktyg. Därmed har även dessa ämnen i stor utsträckning tappat sin emancipatoriska laddning och desarmerats av högern.) Marvel gick hursomhelst all in i woke-strategin. Med nya superhjältar, mångfaldscertifierade ensembler och kvinnliga(!) huvudroller gick man i bräschen för en ny, medveten populärkultur. Tanken var att Jonathan Majors roll som den tidsresande erövrarande Kang, Avengers nästa nemesis, skulle bli kronan på verket. Men efter dalande biljettintäkter och två domar mot Majors för överfall och trakasserier gjorde Marvel en helomvändning. Kang skrotades, de två männen som stått bakom Avengers-succéerna gavs åter taktpinnen och Robert Downey Jr. gjordes på nytt till mittpunkten i Marvels cinematiska universum. Marknadesvindarna hade vänt och en stark bris från det förflutna drar nu in. Likt råttorna lämnar marknaden det sjunkade wokeskeppet och i dess kölvatten sprider sig en unken, gammal doft över samtiden.
Sett
—En av fjolårets kanske mest omtalade skräckfilmer var den australiensiska »Talk to Me« och om man, som jag, ser den nu ett år senare är det lätt att se varför. Den vägg av mobilkameror som tonar upp sig som fond bakom ungdomars självdestruktiva beteenden är liksom en lika enkel som alarmistisk bild av en samtida kultur i moraliskt fritt fall. Det som istället verkligen gör »Talk to Me« sevärd är dess porträtt av ungdomens avlägsenhet. Hur unga människors verklighet ofta är helt otillgänglig för en vuxenvärld och bygger på en helt egen logik moral och helt egna drifter.
—Skådespelaren Jon Bernthal har en podcast med titeln Real Ones som i ärlighetens namn verkar otroligt tråkig (jag har inte hört ett enda avsnitt). Men det är lätt att charmas av den här sekvensen från ett av poddens senaste avsnitt där skådespelerskan Deborah Ann Woll med enkel hand förklarar vad Dungeons & Dragons är genom att spontant låta Bernthal testa.
Hört
—En av vårens mest hypade poddar heter Sixteenth Minute (of Fame) och går ut på att programledaren Jamie Loftus grundligt synar och går igenom människor som blivit "kända" på internet. Podden är i tyvärr ganska ojämn men nästan varje avsnitt innehåller åtminstone en intressant tanke om internet som kulturell mötesplats. I poddens första avsnitt finns exempelvis en tänkvärd utläggning om hur internet för 20 år sedan ofta var en plats där många delade samma upplevelse. Alla såg samma klipp och länkar. Viralitet byggde på människors faktiska aktioner genom delningar och likes. Medan internet idag istället tappat sin mänskliga interaktion och istället är ett resultat av algoritmer och digitala antaganden.