Läst
—Det finns något märkligt dystopiskt i att följa hur IT-säkerhetsnyheter allt mer speglar världspolitiska konflikter utanför datorskärmarna. Nu senast i form av cyberattacker mot Irans centralbank efter rapporter om att iranska hackare försöker påverka det amerikanska valet. Som om internet blivit en spelplats där krigsföring kan utövas helt utan diplomatiska eller politiska påföljder, hur stora konsekvenser cyberattentat än får.
Hört
—Under sensommaren har albumet »Selected Jambient Works Vol. 1« av trion Cowboy Sadness sakta men säkert seglat upp som en trygg hand att holla i när höstens första kyliga vindar drar in. Det är ambient på enklast möjliga vis och den musikaliska motsvarigheten till en stadig tallrik fil att stilla tonhungern med när kvällarna äntligen börjar bli mörka på nytt.
—Podcasten Hysterical är ett på många vis perfekt litet mysterium. Journalisten Dan Taberski skärskådar utbrottet av en märklig sjukdom bland ett gäng high school-tjejer i staden LeRoy och öppnar upp ett kaninhål som leder till masshysteri, Freud, CIA och fentanyl. Sista avsnittet i serien släpps dessutom nästa vecka.
—Nytt odpod ute om rymdpolitik, arkivlusten, Ed McBain och »Alien: Romulus«
Sett
—Den är videoessän om klippningen i Denis Villeneuves »Arrival« fick mig att både vilja se om filmen och läsa om Ted Chiangs förlaga för att se hur man bygger en historia medelst tid.
—Osgood Perkins »Longlegs« är en av höstens kanske mest hypade filmer och just därför lägger jag en (förvisso ganska spoilerfri) tanke som väcktes när jag i veckan såg den sist i det här nyhetsbrevet – i spoilerkänslighetens tjänst. »Longlegs« är på många vis en skräckthriller som levererar exakt vad den utlovar, en störd karusellåktur tryfferad av Nicloas Cage som dunderpsykopat. Men Osgoods berättelse har ett problem som väldigt ofta tycks infinna sig i skräckberättelser; rörelsen från det okända mot det kända. I väldigt många skräckfilmer finns en oerhört suggestiv öppning. En första halva präglad av obehag medan en eller flera rollfigurer konfronteras med något farligt, obehagligt, okännbart. Där kan en skicklig berättare ofta väcka ett starkt obehag hos mottagaren, i skedet av berättelsen där allt fortfarande är möjligt, där exakt inget vidrigt ännu är otänkbart. Exakt så fungerar »Longlegs« med sin första akt som gläntar på dörrar där mörkret är så kompakt att man inte är säker på att man vill gå in. Men sedan behöver en berättelse begränsas. För att röra sig mot en upplösning behöver saker förklaras, pusselbitar behöver läggas på plats för att mottagaren ska ha något att hålla sig i. Alternativet vore något slags kaotisk febermardröm och hur obehagliga sådana surrealistiska formexperiment till berättelser än kan te sig så leder de allra flesta till att man som mottagare ger upp eller tappar sin känslomässiga investering. I samma sekund som pusselbitarna börjar läggas går samtidigt något förlorat. Berättelsens ramverk och gränser blir påtagliga, mörkret ljusnar, det okända blir förnimmbart och inte längre bara något suggestiva i våra bakuhuvuden. Det är en rävsax som ytterst sällan en berättelse tar sig ur, Stanley Kubricks »The Shining« är ett exempel som lyckas genom att lämna tittaren med en pusselbit för lite för att helt återvända henne till fast mark. »Longlegs« är ingen »The Shining« men likväll en rolig mörk karusell att snurra sig illamående på för en stund.
Intressant reflektion om internet som ett slagfält där attackerande hackare löper ringa eller ingen risk för påföljder. Hur länge ska världen acceptera det? Det är ju avsevärda kostnader och olägenheter det handlar om. För att inte tala om riskerna med att samhällsviktiga system kan sättas ur spel.