Läst
—I en mycket läsvärd artikel på kultursajten Vulture granskar journalisten Lane Brown hur en pr-byrå manipulerat betygen på recensionsaggregatorn Rotten Tomatoes. I jakt på uppnå en "fresh" certifiering har pr-byrån bland annat betalat mindre publikationer för att recensera filmer och därigenom skjuta upp filmernas genomsnittsbetyg.
Det är en artikel som dels illustrerar ett sorgligt tillstånd i filmindustrin men framförallt hur den amerikanska filmkritiken befinner sig i om inte en kris så i alla fall något slags fritt fall. Om vi bortser från det etiskt tvivelaktiga i att betala och få betalt för en recension visar förhållandet mellan kulturindustrin och recensionsaggregatorer som vuxit fram hur kritikens djuplodande funktion helt och hållet urholkas. Film-, litteratur- eller musikkritik har på många vis reducerats till intetsägande binära värden där ett verk antingen kan klassas som bra eller som dåligt. I praktiken är det ett slags konsumentvägledning (köp eller inte köp) som i bästa fall kan vara informerande för en kulturkonsumerande publik men som i en större kontext innebär att vi i praktiken tappat diskussionen kring ett kulturellt verk.
Vultures text är i grunden ett journalistiskt avslöjande om hur pr-arbetet runt film och sajter som Rotten Tomatoes bygger på oärlighet. Hur en rating hos en aggregator egentligen inte betyder något. Men bortom Vultures text finns här en än viktigare frågeställning om hur vi i allt större utsträckning tappar intresset för att interagera med och tänka på vår kultur när den reduceras till ett intetsägande procentvärde.
—Werner Herzog har skrivit en fin text (med rubrik stulen från en lika fin roman) i The New Yorker om sitt kärva förhållande till en av mina personliga favoritstäder: Pittsburgh.
—I ett av sina senaste nyhetsbrev har den amerikanska filmrecensenten Scott Tobias en intressant liten analys av det senaste filmårets explosion av produktbaserade filmer (som »Barbie«, »Flamin' Hot«, »BlackBerry«, »Air« etc.). Den mest pregnanta tanken är kanske hur filmer som utgår från berättelsen om en produkt försöker göra konststycket att vara något slags subversivt historieberättande men likväl fastnar i detn ofrånkomliga positionen som uttänjd reklamfilm. Det är ett förhållande där företagskultur och kommersiell storytelling tillåts uppta plats som legitim kulturell berättelse. På samma gång en ganska rimlig utveckling i vår dystopiska marknadsvärld och ett bevis på populärkulturens misslyckande som kapabel att producera egna berättelser.
Sett
—Kommer 2023 ge oss den bästa filmhösten i mannaminne? Med filmer som Sofia Coppolas »Priscilla«, Martin Scorceses »Killers of the Flower Moon«, David Finchers »The Killer«, Yorgos Lanthimos »Poor Things« och Ridley Scotts »Napoleon« ser det onekligen lovande ut. Som gräddet på moset kommer även Emerald Fennells »Saltburn« vars nya trailer får den att se ut som en modern »Brideshead Revisited« i lagom tid till 2000-talets första recessiondecennium.
Hört
—Gia Margrets senaste album »Romantic Piano« är en märklig samling alster som genomgående håller lyssnaren på tårna. Margrets finstämda kompositioner upphör aldrig att förvåna, inte i det stora omvälvande förändringarna utan snarare i hur motståndslöst nya element lyfts in för att förändra en kärna av enkla pianomelodier. Ena stunden omsvepta av lager av brus och förvrängningar och den andra mot en fond av släpiga beats. Det är ett fint album att ha i sina lurar genom dimmiga höstpromenader.
—Ekonomipodden Scocconomics med Sandro Scocco och Jenny Lindahl hade nyligen ett mycket intressant avsnitt om en ny studie från internationella valutafonden som skärskådar visar att det är övervinster som driver på inflationen snarare än höga löner eller ökade importpriser.
—Nytt avsnitt av Obiter Dictum finns ute där vi bland annat ger en enkel guide till dig som är nybörjare i ambient.