Två nya Hermes för en ny era
När spelet »Return of the Obra Dinn« släpptes 2018 föddes en ny subgenre bland pusselspelen. Vi kan kalla denna nya subgenre hermystery för dess sammanblandning av mysterier och hermeneutik. Titlar som »Immortality«, »The Case of the Golden Idol« och just »Return of the Obra Dinn« bygger nämligen sina narrativ genom spelmekanik baserad på tolkning av text och bilder och framförallt relationerna dem emellan. Nyligen släppta »Chants of Sennaar« kokar på många vis ned detta koncept till sin renaste form genom att helt konstruera sin spelmekanik runt förståelsen av språk.
Tillsammans med en protagonist som ser ut som en blandning av Kaonashi från »Spirited Away« och de luftigt klädda figurerna från »Journey« tar sig spelaren i »Chants of Sennaar« framåt genom att tolka olika glyfer och symboler. Successivt byggs en ordförståelse upp som gör den till en början mystiska världen allt mer begriplig. Glyfers placeringar gentemot bilder ger kontext, andra karaktärers avsikter och viljor blir tydliga när omgivningen avslöjar betydelsen av deras ord. Det är ett på många vis vackert samspel där spelarens egen aktiva tolkning är själva fundamentet för hela spelupplevelsen.
På samma sätt har även »Chants of Sennaar« fått ett ytterligare lager av att jag parallellt börjat läsa R.F. Kuangs »Babel: An Arcane History«. Här är språket och dess tolkning och avkodning inte bara nyckeln till att förstå och tolka sin omvärld utan i lika stor utsträckning en källa till makt. I Kuangs berättelse är möjligheten att tolka, översätta och hermeneutiskt kartlägga det okända ett verktyg för kolonialt och rasistiskt förtryck – den med möjligheten att översätta har även möjligheten att förvränga, hemlighålla och kontrollera.
I en samtid som på många vis präglas av förvirring, osäkerhet och oförmågan att förstå en allt mer fragmenterad omvärld är både »Babel« och »Chants of Sennaar« exempel på berättelser som fångar människans förmåga att bringa ordning ur kaos genom tolkningen av och förståelsen för mönster och sammanhang. Och på samma gång är det verk som träffsäkert illustrerar om vår förmåga att missta saker utan sin kontext, att förlora vår förståelse genom att fråntas sammanhang och interna relationer mellan sakförhållanden, historiska skeenden och konflikter. Kort sagt är de påminnelser om vårt behov av helhet, nyans och kontext för att förstå vår värld.
Sett
—Jag hade ingen aning om att Jean-Luc Godard gjorde en otrolig reklam för Nike 1991.
—I slutet av september invigs Sphere i Las Vegas, en gigantisk sfärisk byggnad som kommer vara scen för olika konserter, evenemang och shower. Det är en konstruktion som är iögonfallande inte bara för sin storlek utan framförallt för hur byggnaden också fungerar som en enorm sfärisk skärm. Internet har redan översköljts av olika klipp från Las Vegas gator där Spheres projektioner drar blickarna till sig men regissören Darren Aronofsky visade i veckan upp hur häpnadsveckande saker ser ut innifrån sfären.
—Det är svårt att föreställa sig en bättre start på hösten än att se den isländske kompositören Ólafur Arnalds spela live framför ett berg.
Läst
—Den monetära snaran i internets nya era dras åt på ännu en front. I veckan berättade spelmotorföretaget Unity Technologies att de inför en ny prismodell där spelutvecklare som använder Unity ska betala för varje nedladdning som görs av ett spel. Nedladdningskostnaden ska träda i kraft efter det att en viss försäljnings- och nedladdningsmängd nåtts, ett gränsvärde som bestäms av vilken typ av prenumeration spelutvecklaren har hos Unity. Spelutvecklaren Rami Ismail har en lång tråd på sin twitter om olika problem med Unitys nya giv och berättar bland annat att han varit i kontakt med indieutvecklare som nu riskerar bli skyldiga mer pengar än de har eftersom prismodellen även kommer täcka spel som redan getts ut under den tidigare modellen.
Hört
—Jag har satt ihop en spellista till Jacob Åströms fantastiskt fina nyhetsbrev Plays Softly.
—Nytt Odpod ute som bland annat innehåller en otrolig historia från det nepalesiska hovet.