Vecka 37
Sviktande biosiffror, finska hackare och en resa till helvetet
Läst
—System, regler och koncept är stoffet genren urban fantasy är byggt på. När en författare skapar en fantasivärld i anslutning till något slags modern verklighet kommer det automatiskt med frågan "hur fungerar den här platsen?". Ofta blandas magi, sagoväsen, mytologiska varelser med vardagens problem, miljöer och banaliteter. Det är ett effektivt sätt att skapa kontraster, att sätta livets utmaningar i nya perspektiv eller bara att sprinkla en annars grå verklighet med lite älvdamm. I sin sjätte och senaste roman, »Katabasis«, väljer R.F. Kuang en annan väg in i den urbana fantasin: nämligen den genom akademin. Boken skildrar en resa genom helvetets olika nivåer där två doktorander i ämnet "magick" söker rädda sin avlidne professor. Det är en berättelse om identitet, om förtryckande maktstrukturer, om prestationsångest och beroendeställningar. Men det som får »Katabasis« att ticka är varken bokens persongalleri eller dess handling, istället är det hur Kuang använder urban fantasy-genrens världsbyggande för att skriva ett smärtsamt kärleksbrev till den akademiska världen. »Katabasis« är fylld av litterära och akademiska referenser. När bokens två huvudpersoner tar sig an helvetets utmaningar är det med Dante, Orfeus och T.S. Eliot som ledarfigurer. Det är med Nietzsches idéer som vägvisare Gödels ofullständighetssatser som verktyg. Istället för att luta sig mot fantasygenrens troper och figurer använder Kuang helt enkelt litteraturhistoriens mytologiska skildringar av dödsriket för att väva en värld där det akademiska arbetet ömsom framstår som passionerat och viktigt, ömsom som en praktik byggd på makt, politik och ångest. »Katabasis« skulle på många vis kunna vara mer djuplodande. De flesta av bokens litterära hänvisningar blir inte mer än blinkningar eller korta omnämnanden som förser berättelsen med hinder eller beskrivningar av vad våra protagonister möter. Det som istället hamrar hem hur Kuangs kärlek till litteraturhistorien är ambivalent är hur helvetets lidande, straffet syndande själar tvingas utstå, återkommande tar formen av akademiskt arbete, uppsatsskrivande och att tvingas konstruera logiskt hållbara argument för en filosofisk diskussion. Inget, tycks Kuang säga, är en större mardröm för en författare än att behöva ha på fötterna.
—Någonstans i gränslandet mellan En ding ding värld och perifer kulturhistoria finns den här märkliga statyn i Florida. Den föreställer en pirat, är ordentligt sliten och verkar innehålla mänskliga kvarlevor med förgreningar till en lokal "piratklubb".
Sett
—Det känns som att den största ambitionen i HBO:s nya dokumentärserie »Most Wanted: Teen Hacker« är att ändra narrativet runt hackaren som arketyp. True crime-serien berättar historien om Aleksanteri Kivimäki kanske mer känd under sitt alias Zeekill. Genomgående pratar FBI-agenter och polisutredare om hackarnas destruktiva natur, när Kivimäki intervjuas pryds hans namskylt med titeln "One of the world's most dangerous hackers", en IT-expert beskriver hur vissa hackares mål bara är att förstöra och hur Zeekill var en sådan. Allt detta klipps mot bilder av polisräder och automatvapen som avfyras. Hackaren framställs som samhällets fiende nummer ett. Det hör till true crime-genren att bygga upp höga insatser och att övertyga tittaren om att mycket står på spel men i historien om Kivimäki och hackergruppen HTP (Hack the planet) drar ofta ett löjets skimmer över det uppskruvade tonläget. Inte för att Kivimäki är oskyldig eller ens särskilt sympatiskt (han ger ett genomgående arrogant intryck i dokumentärserien) utan för att det ofat är svårt att beskriva vilket hot tonåriga hackare när man inte har några konkreta skador och effekter av deras brott att lyfta fram. I en tid då personuppgifter och databaser ofta flödar fritt i digitala småbäckar och organiserad brottslighet drar in mer pengar på phishing och Bank ID-bedrägerier än narkotikaförsäljning är det helt enkelt svårt att få en hackare som tar sig in i datorsystem att framstå som ett reellt hot. Vill man ha ett bättre och roligare porträtt av farliga hackare rekommenderar jag istället den här minidokumentären om Rysslands spjutspets i cyberrymden.
—I våras rapporterade Svenska filminstitutet att svenska folket gick på bio strax över tio miljoner gånger 2024. I jämförelse med snittet mellan 2017 och 2019 på drygt 16 miljoner är det en rejäl minskning. Samtidigt har den nordamerikanska biosommaren 2025 gått till historien som den sämsta sedan 1981. Något har hänt i vår relation till film i allmänhet och biofilm i synnerhet. Thomas Flight har en intressant ny videoessä som tangerar ämnet och framförallt diskuterar hur filmens laddning och magnetiska kraft verkar har avtagit i kölvattnen på den moderna mediala utvecklingen.
Hört
—Den colombianska experimentmusikern Lucrecia Dalts senaste album »A Danger to Ourselves« har rättmätigt hyllats unisont av kritikerkåren. Albumet, som producerats av Dalt och legendaren David Sylvian (som även gästar på några spår), är en utforskning av pulserande ljudlandskap fyllda av poetiska bilder och suggestiva textrader.
—Indiespelet »Hollow Knight: Silksong« har tagit världen med storm och sålt mer än fem miljoner exemplar på mindre än en vecka. I veckans avsnitt av Speljuntan så försöker vi reda ut vad som ligger bakom det enorma fenomenet och hur »Hollow Knight: Silksong« kommer att påverka utvecklings- och försäljningsvillkoren i spelvärlden.