Vecka 38
Självupptagna Barbies, påhittad statistik och den fina magin
Det slappa manifesterandet av ett jag
Det har varit kulturdebatt. Den 5 september skrev litteraturkritikern Mikaela Blomqvist ett angrepp mot den samtida svenska litteraturen under rubriken "Svenska författare måste sluta vara så självupptagna". För ungefär 600 år sedan skrev jag en magisteruppsats på ett en angränsande ämne, nämligen självframställning igenom litteraturhistorien. Uppsatsen utgick från Lars Noréns dagböcker och delar av resonemangen jag förde då ekar när jag läser Blomqvist text.
Det är tydligt att det finns en utbredd upptagenhet vid jag i den svenska litteraturen som publiceras idag. Den är i sig inte ny utan har kommit och gått litteraturhistorien igenom, både i och utanför Sverige. En sak som däremot verkar utmärka den självupptagna litteraturen idag är med vilken angreppspunkt jaget framställs. Det är som att den nutida svenska litteraturen har en performativ aspekt, att den söker manifestera en facett av jaget snarare än att söka efter vad jaget är.
Särskiljande för den ihågkomna och betydelsefulla självframställande litteraturen har historiskt varit hur den upptas av en process. I alltifrån Virginia Woolfs dagbok till Kafkas texter om sig själv eller Montaignes essäer finns ett arbete som genom skrivandet försöker låta jaget avtäckas. Lars Norén låter ett självupptaget gestaltande om möten, kläder och mat bli vägen in till ett djupare resonerande och därigenom skrivs ett jag fram i springorna mellan det triviala.
Det är som om den goda självupptagna litteraturen uppehåller sig vid frågan "vem är detta jag?" medan den samtida svenska litteraturen slappt stannar vid ett "det här är jag". Här finns ett behov, ett begär att cementera en identitet i något tydligt, påtagligt, i en roll.
I Greta Gerwigs »Barbie« rämnar världen för Barbie och hennes systrar när dom frigörs från den roll de tillskrivits. När stereotypiska Barbie inte längre är en stereotyp är det ett uttryck för kris, när hon inte längre kan vara rollen som definierat henne, vem är hon då? I flera avseenden förenas här Barbie med den svenska litteraturen i sitt klamrande efter en fixerad punkt att hänga upp identiteten på.
Kanske är det en konsekvens av en ny värld där internet och den liberala kapitalismen har upplöst många av de traditionella identitetsmarkörer man historiskt sett hakat i. Kulturellt kapital, yrkesroller och ideologiskt tillhörighet har tappat sin konstitutionella kraft för att låta oss placera oss själva i relation till andra eller till samhället.
På samma gång är det tydligt hur såväl Barbie som svenska författare tycks oförmögna att låta sig själva ta form utanför tydliga roller och etiketter. Det är ett ständigt sökande efter en titel, en diagnos eller en identitet som går att ringa in i rubriker. Sällan ett resonerande hur strukturer, ideologier och maktutövning format och begränsat självuppfattningen i grunden. Som om det vore en skräckupplevelse att inse att jag är motsägelsefullt, mångfacetterat och föränderligt. Ett Theseus skepp av kött och synapser.
Mikaela Blomqvist avslutade sitt inledande debattinlägg med att uppmana svenska författare att ta ned sina speglar från väggen ovanför sina skrivbord. Det är en god tanke men jag skulle snarare uppmana de som skriver att se bortom spegeln. Att låta skrivandet av jaget bli en process av förståelse, ett sökande efter förändring som ämnar se människan bortom de fixerade punkter som godkänts av en kultur byggd på gamla strukturer som nu är i upplösning.
Sett
—Det inledande avsnittet av »The Wheel of Times« andra säsong innehöll något som varje fantasyberättelse bör innehålla: en banal illustration över hur berättelsens magi fungerar. När Alanna Mosvani undervisar sina lärjungar genom att dra kraft ur jordens vatten och jord och sedan tvinna de två krafterna till en är det nämligen en perfekt enkel och tydlig påminnelse om hur »The Wheel of Times« magi fungerar, utan att för den sakens skull tömma berättelsen på mystik.
Läst
—Marcus Morey-Halldin tipsade mig om den här artikeln från New York Magazine om statistik på sociala medier. Det är en skarp granskning av hur tv-världens tittarsiffror satt en standard som sociala medier sedan kan exploatera och manipulera in absurdum för blåsa upp sin egen relevans. Allt för att statistiskt kunna rättfärdiga kostnader, kontrollerar aktiekurser och öka annonsintäkter, trots att det är väldigt oklart vad, om ens något, statistiken visar.
—I veckans upplaga av den monetära snaran i internets nya era har Wired en text om hur molnet blivit ett fängelse. En ny rörelse har vuxit fram bland kodare som vill undvika att utveckla appar, program och tjänster som är beroende av molnet och dess ständigt uppkopplade natur och istället främja en användning lokal hårdvara.
Hört
—På tal om status och kulturella identitetsmarkörer så har Ola Söderholm en tankeväckande utläggning i veckans avsnitt av Stormens utveckling.
—Det går inte att värja sig, Romys »Mid Air« är antagligen höstens finaste popskiva.
Tack för tipset – Romy-skivan är otrolig!