Vecka 38
En utdöende filmgenre, saudisk dystopi och Oasis återförening som existentiellt hot
Läst
—För knappt en månad sedan berättade bröderna Liam och Noel Gallagher att "det stora kriget är över" och att de för första gången på 15 år kommer spela ihop igen som Oasis. Musikvärlden skälvde till, folk köade (online) för att köpa biljetter och de rockjournalister till fossiler som fortfarande finns var sen kritaperioden reste sig ur sin dvala och satte sig vid sina skrivmaskiner. Ett kall ur det förflutna hade väckt dem, äntligen goda nyheter. Eller? "Åh, nej" inledde Markus Larsson i Aftonbladet, Expressens Kristin Lundell fylldes av dödsångest och i Studio ett besvarade Andres Lokko frågan "är du glad för det här?" med svaret "glad är fel ord". Kanske är Oasis återförening en smärtsam påminnelse för generationen som vägrade växa upp att tiden – hur mycket gen x än stretar emot – går. För Oasis är inte bara ett rockband som återförenas (det har den typen av band en tendens att göra mest hela tiden), de är även ett ankare för en hel generation kulturella historieskrivning. Oasis är 90-talet, det förgångna, ett avklarat kapitel för en generation som helgar nuet över allt. Genom decennierna har samma generations rockkritiker med en armlängds avstånd kunnat uppleva Brunce Springsteen, Rolling Stones eller andra giganter inta scener världen över. Det har varit ett manifesterande av musikhistorien. Något generation x kunnat förhålla sig nyktert (nyktert) distanserade till, eftersom det aldrig varit nuet utan musiken deras föräldrargeneration aldrig var tuffa nog att ta till sig. När Oasis återförenas, 30 år efter att de faktiskt var "nuet", blir den sista generationen rockkritikers roll främst att kliva in och berätta hur det var förr. Däri ligger generation x:s paradox; att tvingas vägra omfamna det nostalgiska och på samma gång helt och hållet defineras av det förflutna.
—Det pågår något slags märkligt dystopiskt projekt i den saudiska staden Neom – även känt som The Line. I hopp om att konstruera framtidens ekostad har kronprins Mohammad bin Salman satsat över 1,5 biljoner dollar och för att sälja hela projektet har man nu lockat till sig en rad influencers. På Tiktok postas inlägg från "mom vloggers" om hur bekvämt och vackert livet i Neom är samtidigt som folk fördrivits från sina hem och invånarna totalövervakas.
—Den alltid like läsvärde Ted Chiang har skrivit en mycket tänkvärd text om varför AI aldrig kommer att producera intressant konst. Kärnan i hans argument handlar om agens. Att det som gör en litterär text, en tavla eller ett fotografi till intressant konst är vilka val upphovsmakaren gjort för att realisera en vision. Varför hen placerat kameran på ett visst ställe, beskrivit himlen på ett visst vis i en roman eller rört sin pensel i en viss hastighet över en duk. Och hur AI praktiken handlar om att överge de valen. Eftersom den moderna AI:n antingen försöker efterhärma valen någon annan redan gjort, eller använda något slags genomsnitt av en uppsättning val många gjort, så finns ingen agens i själva skapandet. Kanske är det en perfekt illustration av den bortdomnade känslan som ofta infinner sig när man idag använder sociala medier eller digitala verktyg. Att vi som användare ofta fråntas agens och istället vallas fram genom ett fält av magiskt genererad vegetation. Här finns också en intressant skiljelinje mellan ett nytt och ett gammalt internet. Ett förflutet där dina likes, delningar och kommentarer – kort sagt dina val – styrde dina och din omgivnings digala upplevelser. Ted Chiangs text landar i att det som framförallt går förlorat i den AI-genererade konsten är en kommunikation mellan människor. Att vi helt enkelt är intresserade av vad andra har att säga. Frågan är vilken nivå av intelligens en maskin behöver uppnå för att vi faktiskt skulle känna att den är värd att lyssna på.
Sett
—En av de bästa Youtube-kanalerna för filmessäer, Every Frame a Painting, gör något slags comeback.
—Regissören Jeremy Saulnier gör filmer av ett utdöende slag: mellandyra produktioner riktade till en vuxen publik. Hans senaste film, »Rebel Ridge«, är ett perfekt exempel på det. Det är en rafflande actionfilm som i maklig takt låter mångbottnad intrig veckla ut sig. Ett tydligt exempel är hur huvudpersonen Terry Richmonds (lagom kyligt porträtterad av Aaron Pierre) raison d'etre i berättelsen metodiskt underbyggs och förklaras, istället för ett sedvanligt "en good guy hamnar på en plats med bad guys".
Hört
—Nytt odpod ute om tomma blickar på gymmet, skenhelig sport, »Alien«-ohyra och »Seinfeld«.