Vecka 39
Amerikanska miliser, Soundcloud-demon och franchisefixeringens överflödighet
Sett
—Colin Farrell är näst intill oigenkännlig som Pingvinen in serien »The Penguin«. Men han har ingen stormhatt, ingen monokel och inget paraply. Han kommer inte från en rik familj och är heller inte kortväxt. Faktum är att han inte ens heter Oswald Cobbelpot utan går under det lite snärtigare Oz Cobb. I serien syns heller inte Batman, Joker eller Catwoman. »The Penguin« illustrerar med all önskvärd tydlighet franchisefixeringens överflödighet. Det är en berättelse som säljs med det bekantas trygga varudeklaration men som i själva verket tycks helt ointresserad av sin huvudpersons kulturella ursprung. Pingvinen och Gotham är en kladdig ögonskugga på en annars konventionellt sminkad maffiaberättelse som påkallar tittarens uppmärksamhet helt i onödan. Det är synd för historien om Oz Cobbs framfart och öde är inte helt ointressant. Den gör tvärtom en hel del bra i hur den ömsom porträtterar sin huvudperson som en famlande morsgris och ömsom som ett kriminellt geni. Där finns en ganska spännande bredd som ofta döljs av ett påtvingat och onaturligt ramverk. »The Penguin« är som en perfekt gestaltning av en samtida manusförfattares dilemma där varje originell tanke måste kläs upp i det igenkänningsbaras kostym (oavsett om den är hopsydd av maffia-klichéer eller superhjältar) till dess att varje nyskapande ambition blir omöjlig att urskilja. Hela grundidén med populärkulturella universum är att skapa en intressant fond mot vilken en intressant berättelse kan ta form och göras rikare. Det är en idé som idag förvridits. Som banat väg för ett nytt berättande där dramaturgi och karaktärsutveckling förpassats till att smälta samman med bakgrunden. Men i denna marknadsföringsstyrda och fan-tillvända legering syns istället bara fondens papier-mâché-skrovliga tunnhet.
—Lian Browns vandringar på Youtube är ofta balsam för en uppkopplad själ. Nyligen besökte han Sverige och resultatet är 100% allemansrättsmys.
Hört
—Vill man ha en märklig upplevelse kan man lyssna på “sista avsnittet” av Deep Dive. En påhittad podcast där Googles språkmodell NotebookLM används av folk på Reddit för att skapa ett "naturligt” poddsamtal utifrån skrivna direktiv. I ett av resultaten uppstår en konstig stämning när rösterna börjar reflektera över sin natur och existens.
—2015 lade Richard D James anonymt upp demos och ofärdiga kompositioner på Soundcloud. Ljudfilerna har flera gånger sammanställts och spridits av fans under rubriken »Aphex Twin Soundcloud demos«. Enligt Wikipedia ska James själv ha sagt att han lade upp allt sitt kasserade material så ingen i hans familjen skulle behöva fundera på om de skulle offentliggöra hans ofärdiga skapelser efter hans död. Nu även delar av Soundcloud-dumpen börjat läggas upp på Aphex Twins officiella Youtube-konto. Se senaste exemplet nedan på att “slask” är en relativ grej.
Läst
—För några år sedan, någon riktigt matt sommarvecka, läste jag Jack Reacher-boken »Die Trying«. I den hamnar Reacher hos en libertariansk/nationalistisk/whatever extremistisk milis i Montana som beväpnat sig till tänderna med målet att utropa en egen stat. Jag minns tydligt hur skildringen av milisen kändes som något slags våt dröm kompilerad av någon som läser en major i political science och en minor i moralfilosofi på något halvdant amerikanskt college. Efter att ha läst det här långa reportaget av Joshua Kaplan, om de inre strukturerna och maktkampen i en riktig amerikansk “patriotisk” milis, är dock min kritik av »Die Trying« helt tillintetgjord. Fördomen att amerikaner fan inte är kloka är tydligen rejält underdriven.