Rörliga sanningar
I samband med att Drake spelade på Apollo Theater i New York i söndags passade polismyndigheten i New York på att filma konsertbesökare när de lämnade spelningen. I ett klipp som snabbt fick spridning på sociala medier syns hur en man i NYPD-uniform står vid Apollos utgång och håller upp en mobiltelefon för att fånga publikens ansikten. Klippet väckte starka reaktioner. Många menade att det handlade om racial profiling och andra såg det som ytterligare ett exempel på polisens förtryck i USA.
På många vis är det en historia som illustrerar vårt förhållande till videokameran och dens roll som ambivalent maktverktyg. När New Yorks borgmästare, Eric Adams, tvingades förklara vad poliserna egentligen hade pysslat med var förklaringen att de hade filmat material till ett klipp som skulle postas i polisens sociala medier — ett klipp som ämnade visa upp det fina samarbetet mellan polisen, publiken och konsertarrangören. En förklaring som inte helt omfamnades online.
I Sverige finns ett parallellt exempel som också involverar ordningsmakten och kameran i form av en ung man som filmades när han brottades ned av ordningsvakter i lokaltrafiken i Stockholm. Mannen anmälde vakterna men åtalas nu själv för våldsamt motstånd. Händelsen filmades och spreds på sociala medier ifjol. I en intervju med SVT pratar kriminologen Leandro Schclarek Mulinari om hur filmat material kan vara avgörande i rättsprocesser mot personer vars uppgifter annars väger tungt i rättskedjan samt att handlingen att filma en händelse markerar att detta är något som är värt att observera.
Kameran är med andra ord ett verktyg som tar ifrån den som filmas ett slags kontroll. Konsertbesökare känner sig otrygga för att myndighetspersoner dokumenterar deras oskyldiga förehavanden och ordningsvakters kredibilitet demonteras när de avslöjas utöva våld.
Denna tilltro till filmat material är lika fascinerande som märklig i en modern kontext. Genom sociala medier har vi lärt oss att bildmaterial i alla dess former sällan är en särskilt bra representation av verkligheten. Och redan sedan barnsben har vi betingats att bete oss på speciella vis framför kameran. ”Titta hit”, ”ställ dig där”, ”säg omelett”, ”om du flyttar lite till vänster”. Vi vet att man gör sig till för kameran för att kameran ska kunna fånga den verklighet personen som håller i kameran eftersöker.
Kanske finns dess beteende djupt kodat i oss. I sin kortfilm »Arbeiter verlassen die Fabrik« (Arbetarna lämnar fabriken) diskuterar filmaren Harun Farocki hur man kan se hur kameran påverkar vårt agerande redan i en av världshistoriens första filmer — bröderna Lumières sekvens över hur deras anställda lämnar deras fabrik för dagen. I filmen menar Farocki hur vi ser att en kvinna märker att hon filmas och därför väljer att gå åt ett annat håll än hon planerat.
Det är intressant hur filmens försök att fånga en verklighet i praktiken ofta förvränger det kameran riktas mot och hur filmen paradoxalt nog samtidigt ofta ses som ett slags obestridbart sanningsvittne. Här finns en tydlig koppling till hur vi ser på sociala medier. Hur mediala representationer av tankar och handlingar sanningsbärare för att de genom sin spridning och dokumentering cementerar något.
I sin bok »So you’ve been publicly shamed« skriver journalisten Jon Ronson om hur sociala medier på många vis återinfört ett slags hederskultur där vi inte tvekar inför att använda ett slags digital stupstock för de som trampar i klaveret. Än mer pregnant är Ronsons resonemang om hur sociala medier normaliserat en människosyn där vi definieras utifrån våra brister. Där ett dumt sexistiskt skämt bedöms avslöja hur skämtaren innerst inne faktiskt är sexist eller ett klipp där någon tappar humöret visar att personen måsta vara psykiskt instabil.
Historiskt har det dokumenterade, det nedskrivna och det avbildade, varit den genomtänkta, övervägda och representativa ”sanningen”. I och med att varje oprövad tanke kan publiceras, varje redigerat videoklipp kan kablas ut upphör däremot det här kontraktet ett gälla. Vi upplever istället ett slags dissonans där vi lärt oss att tro på det vi ser och läser samtidigt som vi vet att det kan vara falskt och förvrängt.
Den här insikten leder både till misstro – till att vi blir kritiska när en myndighet bevakar oss – och att vi blir än mer mån om att kontrollera vår egen närvaro i en digital offentlighet. När vi riskerar att helt definieras utifrån våra misstag eller sämsta sidor ges givetvis de medier som har förmågan att föreviga en observerbar version av dessa tillkortakommanden en otrolig makt.
Och här någonstans börjar även ett slags kamp om sanningen ta form. En kamp där oförutsägbara och trubbiga maktverktyg som kameran börjar forma en verklighet som i grunden är förvrängd.
Läst
Sett
—Och på tal om amerikanska tv-kanaler kom återigen filmer redigerade för att passa amerikanska censurregler upp i och med den här hisnande klippningen av »Pulp Fiction«
—Fint att se att Maison Margielas runway show för höst och vinter 2023 innehöll ett inslag från Farsta Centrum. Detta är nämligen inget annat än en perfekt kopia av Farstajannes egen tjack walk.
Tiktok failed to load.Enable 3rd party cookies or use another browser
Hört
Min fördom säger mig att om man gillar radioteater så är oddsen låga att man även gillar fantasy. Om det stämmer och du befinner dig mitt i dessa överlappande cirkeldiagram eller bara tycker korsningen låter spännande så rekommenderar jag varmt BBC:s dramatisering av Susan Coopers vintermysiga »The Dark Is Rising«.
Intressant om vårt förhållande till kameran! Och lite kul sammanträffande att jag i morse började läsa en bok på just detta tema – Susan Sontags "On Photography". Baserat på de 20 första sidorna blir det en varm rekommendation för den som vill fördjupa sig i ämnet. :)
Farsta! 🦄