Läst
—För 100 år sedan jobbade jag på en tidningsredaktion när recensionsexemplar av Lars Noréns »En dramatikers dagbok« budades över från förlaget. Recensenten fick av en redaktör i uppgift att (utöver recensera boken) sätta gula post-it-lappar på varje sida där Norén nämnde en kulturpersonlighet av något slag. De kommande dagarna läste kritikern med febrig entusiasm upp olika dräpande beskrivningar och omdömen Norén fällde om kulturlivets profiler, till redaktionens stora förtjusning. Sådan har väl på många vis kulturjournalistiken alltid varit, besatt av bråk, karaktärsmord och hypnotiserad av stora namn. Men det finns ändå något utmärkande i hur kulturjournalistiken utvecklats de senaste tio åren i förhållande till upptagenheten av personligheterna bakom kulturen, snarare än kulturen i sig. När Caroline Ringskog Ferrada-Noli nyligen släppte sin senaste bok, »Den förlorade sonen« tycktes en stor del av kultursidorna mest vara nyfikna på vilka delar boken som var självbiografiska och vem författarens nya kille egentligen är. Och fenomenet gäller inte bara ny kultur. I somras var det 100 år sedan Franz Kafka dog och när SVT sände en tv-serie om författaren passade »P1 Morgon« på att diskutera en av litteraturhistoriens mest uppburna författarskap utifrån frågorna: ”Vad vet vi om Kafka egentligen?” och ”Vad hade Kafka tyckt om nutidens skildringar av hans liv?”. Vad Kafkas böcker har att säga om världen idag verkar inte vara så intressant. På många vis är det som om kulturjournalistiken antagit samma form som länge styrt dess smutsiga kusin: nöjesjournalistiken. Den har blivit mer personorienterad, mer intresserad av konstnären än konstverket. Ingen diskuterar en låt, alla diskuterar Taylor Swift. Ingen diskuterar en pjäs, alla diskuterar att Alex Schulman sätter upp en pjäs på Dramaten. Och så vidare. Nina Morby skrev i veckan i GP om hur kulturjournalistiken glömt bort läsaren och hur kulturjournalister mest vänder sig till varandra när de skriver. Jag tror inte riktigt att det stämmer, bara att det framstår så när intresset riktas mot kulturpersoner istället för böcker, filmer, musikstycken eller pjäser. Då blir lätt en så liten kultursfär som den svenska en ankdamm med ett fåtal svanar som drar blickarna till sig. I grunden är denna utveckling även logisk. Det kulturella verket är idag inte särskilt framstående i kulturen. En film blir sällan ett samtalsämne som slukar människors tankar, en boks litterära kvaliteter väcker sällan idéer eller debatter. Ett samtal mellan några uppburna pennor på bokmässan däremot… Kulturjournalistiken har blivit influencerjournalistik där det mesta handlar om vad de med många följare tycker och tänker. Det enda som skiljer den från journalistik i övrigt är vilka ”de” är. ”De” är författare, skådespelare och ofta även kulturjournalisterna själva. Kulturjournalistiken i de sociala mediernas tidevarv äter därmed sin egen svans när den i jakt på relevans riktar blickarna mot interaktionernas förlovade siffror. I ett litet land som Sverige sätter den även snabbt svansen i halsen när det obönhörligt är samma personer, samma svanar, som avhandlas månad efter månad.
—Meta satsar, av någon outgrundlig anledning, på “smarta glasögon” i samarbete med Ray Ban. Därifrån var steget inte långt för några studenter att utveckla mjukvara som använder ansiktsigenkänning för att identifiera och doxa alla den som bär glasögonen tittar på. 404Media skrev intressant om studenternas projekt i veckan och ungefär samtidigt gick rikspolischefen, Petra Lundh, ut och efterlyste möjligheten att med hjälp av ai använda ansiktsigenkänning i realtid. Det är på många vis hisnande att se hur vi bit för bit, i marknadens och säkerhetens namn, helt självmant lägger grunden för övervakningssamhällets förverkligande.
Sett
—Från och med nästa helg finns det chans att se när kometen »C/2023 A3« passerar jorden igen. Här är en pedagogisk guide med dåligt ljud som går igen hur, var och när man ska titta.
—Jag såg om Joel Schumachers »Flatliners« i veckan och förundrades över hur sällan man idag ser filmer som helt och hållet bygger sin scenografi för att förstärka känslor och teman. Sjukhusscener i katedraler, bostäder i tomma art deco-salar och mättade färger för maximal emotionell effekt. Det är ett suggestivt berättande som inte alltid är särskilt snyggt eller logiskt men som vittnar om en estetisk ambition som hjälper »Flatliners« att kännas mer filmisk än mycket som görs idag.
Hört
—Av någon anledning har jag haft lite svårt att komma in i Max Richters senaste album, »In A Landscape«. Richter har själv beskrivit sin senaste komposition som ett försök att fortsätta sitt arbete från »The Blue Notebooks« och utforska motsättningar mellan akustiska instrument och elektroniska ljud, mellan naturen och människan. Det är ofta finstämt och välavvägt men någonstans finns det en distans som jag inte riktigt upplevt i Richters tidigare alster.