Sett
—De senaste 20 åren har det i smyg fötts en ny typ av skräckberättelse, vi kan för enkelhetens skull kalla den för medelklasskräcken. Dess kärna hämtas ur en både enkel och effektiv motor: sociala konventioner. Återkommande teman är att en eller flera välartade, intelligenta protagonister möter antagonister som på något vis uppvisar avvikande beteenden och därigenom väcker misstankar, oro och rädsla. Det i sig är en klassisk trop i många spännande berättelser men det som utmärker den moderna utvecklingen av berättandet i medelklasskräcken är att just de sociala konventionerna hindrar protagonisten från att agera. Exakt var rötterna till denna nya berättelse börjar är svårt att säga. Kanske tog det sig in i något slags mainstreamrum genom »The Office« och sedan vidareutvecklades av Ruben Östlunds internationella framgångar. Kanske är det ett eko från äldre influenser som Sam Peckinpahs »Straw Dogs«. En tidig film som tog den Östlundska otryggheten till ett skräckformat var Karyn Kusamas »The Invitation« och ett annat tidigt exempel som fick stort genomslag var »Get Out«. Tre filmer som utkristalliserat idén ytterligare de senaste åren är Ari Asters »Midsommar«, Mark Mylods »The Menu« och Christian Tafdrips »Gæsterne« (nu aktuell i och med remaken »Speak No Evil«). Det som blivit allt tydligare i och med genrens utveckling är hur välviljan att inte vara dömande och inte bryta mot sociala regler i allt större grad övervinner överlevnadsinstinkten till en point of no return där protagonistens naivitet definitivt avslöjas. Återkommande finns i dessa berättelser även ett underliggande spår av humor. Ett behov att fnissa åt det absurda i hur flockdjursbeteendet leder människan till märkliga beteenden. Kanske finns också något underliggande konservativt i dessa berättelser subversivitet. I hur de straffar protaganoister som inte ger sig hän åt sin främlingsfientlighet utan istället kastrerats av sin trygga och naiva medelklasstillvaro. Det är en skräck som i grunden tycks säga "var rädd för främlingen, för hans konstighet är egentligen ondska" men som lyckas klä upp sin konservativa blick i satirens moderna kostym.
—Apple tv+ fortsätter på något vis att leverera smått briljant tv i (nåja) det dolda. Senaste exemplet är Alfonso Cuaróns »Disclaimer« som med en ambitiös berättarstruktur låter ett drama ta form i tre lager om skuld, sorg och passion.
Hört
—När höstregnet kommer är allt du behöver i lurarna Jon Hopkins senaste ambientmacka »Ritual«.
—Tortoise Media har släppt en ny serie om hur Elon Musik använder privatspanare och övervakning på sina företag och mot sina kritiker samtidigt som han utmålar sig som yttrandefrihetens siste förkämpe. Serien heter »Elon's Spies« och finns här.
—Nytt odpod ute nu om »Miami Vice«, tidlöshet, zebrastenen på Mars och vår tids »Running Man«.