Vecka 44

Franchisesamhället, Helge Sten och det mystiska Youtube.

Evidensbaserad populärkultur

Jag har tittat en del på Tony Gilroys Star Wars-serie »Andor« och en fråga har plågat mig: Varför är detta överhuvudtaget en Star Wars-serie? Det bisarra är att det finns en rad svar på den frågan. Det finns ett kulturellt svar, ett filosofiskt svar, inte minst ett ekonomiskt svar och slutligen ett svar förankrat i Star Wars lore.

Lore-svaret är kanske det allra tydligaste och enklaste men även det som ligger till grund för de andra förklaringarna. »Andor« är i grunden en prequel, till en spinoff, baserad på en replik från birollen Mon Mothma i »Star Wars: Episode IV – A New Hope« från 1977.

”Many Bothans died to bring us this information”

När George Lucas skrev den repliken i sitt filmmanus i mitten av 70-talet fanns givetvis ingen tanke på att den skulle ligga till grund för en annan berättelse om kolonialism, imperialism och terrorism – och även en av de mest intressanta skildringarna av Star Wars-universumet.

I och med Lucas vidare berättelser och expansionen av universumet efter Disneys köp av Lucasarts har Star Wars transformerats till en franchise – och en intertextuell väv av serier, filmer och produkter. Utvecklingen är på intet sätt unik. Det är smärtsamt tydligt för alla att vi lever i en tid av spinoffer, reboots, remakes, uppföljare, prequels, shared universes och… sidequels? Vi idisslar berättelser, rollfigurer och uttryck från de senaste 60-70-åren, om och om igen.

Den brittiske kulturteoretikern Mark Fisher ringar in detta tillstånd i sin bok »Ghosts of My Life: Writings on Depression, Hauntology and Lost Futures«. Här formulerar Fisher teorin att vi kulturellt fastnat i 1900-talet och inte är förmögna att röra oss framåt. Att vi saknar uttryck som är utmärkande för vår tid och istället lever i en tidsålder där det förflutna samlas, blandas och förvrängs i varje ögonblick. Fisher använder framförallt musik som illustrerande exempel där 70-, 80- och 90-talet utmärktes av distinkta sounds medan 10-talet (och 20-talet) är fyllt av pastischer och åldrade storstjärnor. Det förflutna har i vår samtid vikts i så många lager att vi inte längre kan skönja en framtid.

”The past cannot be forgotten, the present cannot be remembered.”

Den avgörande faktorn i Fishers förklaring till den här utvecklingen är 70- och 80-talets marknadsliberalisering, ledd av Margret Thatcher och Ronald Reagan. Och jag tror han har rätt, men på fel grunder. Fisher pekar framförallt på hur nedmonteringen av den sociala välfärden i många västländer lett till mindre medel till kultur och växande inkomstklyftor. Följden, menar Fisher, har blivit en utmärglad kulturell grogrund som är oförmögen att föda nya uttryck, istället på jakt efter en svunnen tid.

För att fullt förstå vårt kulturella tillstånd behöver vi dock addera en dimension i motsatt riktning. Istället för att se hur gräsrotskulturen utarmats behöver vi blicka mot hur storbolagskulturen omfamnat den marknadsliberalisering Fisher pekar ut. Här har pastischen, prequelen och spinoffen förvandlats till ett verktyg för riskminimering. Ett sätt för stora mediekonglomerat att vinna marknadsandelar genom att appellera på kulturell trygghet. Att helt enkelt sälja storsäljaren en gång till, istället för att satsa utvecklings- och marknadsföringspengar på ett uttryck som kanske bryter ny mark. Vi kan kalla detta för evidensbaserad populärkultur.

Detta är även en utveckling som accelererats av den moderna tekniken. Dels genom att 00-talets våg av piratkopiering skrämt de stora mediebolagen och dels genom att moderna streamingtjänster kräver tydliga varumärken för att locka in tittare och lyssnare bakom en betalvägg. På kuppen har mellanstora aktörer slagits ut eller köpts upp och kvar finns i stort en kultur bestående av extremer. Ideell verksamhet å den ena sidan, riskminimerade storbolagspengar å den andra. Resultatet har blivit ett slags franchisekrig där en handfull aktörer tävlar om att köpa upp eller vidareutveckla varumärken, böcker, dataspel, filmer och artister från det förflutna.

I det här kriget uppstår även en ny form av märkliga anakronismer. En typ av berättelse byggd på syntetisk nostalgi. Netflix-serien Stranger Things är exempelvis inget kostymdrama i traditionell bemärkelse utan lägger istället stora resurser på att framstå som en serie som faktiskt skulle kunna vara gjord på 80-talet. The Weeknd emulerar A-ha i sin hit »Blinding Lights« och spelar in albumet »Dawn FM« med en hel syntharsenal från 80- och 90-talet. Som för att understryka den syntetiska nostalgin antar »Dawn FM« dessutom formen av en sändning från en radiostation. Det är själva simuleringen av det förflutna som här blir det samtida.

Stranger Things är ett extra syntetiskt exempel som i stor utsträckning helt lyckas avpolitisera sin skildring av militärexperiment och homosexualitet mitt i det amerikanska 80-talets HIV-skräck och kalla kriget-rädslor. Och på många vis är just den här drömbilden av det förflutna signifikativ för hur detta kulturella tillstånd upplevs. Den går hand i hand med en bild av ett ideologiskt enkelt 1900-tal i ljuset av ett fragmentariserat och globaliserat 2000-tal.

Så. Tillbaka till »Andor«. En serie helt befriad från Star Wars-universumets sedvanliga symboler. Här finns inga stormtroopers, ljussablar eller Skywalkers. Inga utläggningar om ”the force” och ingen överdådig John Williams-klingande musik. Istället en berättelse om utsatta individer i en övervakande förtryckarstats våld. Det är en serie som marknadsförs som Star Wars men som, åtminstone berättarmässigt, har mer gemensamt med Jean-Pierre Melvilles »L’armée des ombres« än något George Lucas drömt ihop.

Genom att vara prequel, på en spinoff, baserad på en åtta ord lång replik är det som om »Andor« avslöjar den marknadsliberala syntetiska nostalgins tomhet. Att den kanske snarare än att utgöra evidensbaserad populärkultur, i själva verket är ett homeopatiskt kulturuttryck.

---

Läst

—På samma tema så skrev The Atlantic en artikel i vintras om hur ingen längre lyssnar på ny musik.

—Det är spännande hur stoicism blivit något slags tech bro-religion. Såg någon säga att det är som astrologi, fast för killar. Den här texten i Vice är en ganska kul skildring av stoicismens revival.

---

Sett

—En man lägger sig på marken en regnig natt, sen slår åskan ned. I all sin enkelhet är det en början eller ett slut på en berättelse vi inte får ta del av.

Strangest Media Online @StrangestMedia

—Har spelat en del The Case of the Golden Idol. Gillar man att lösa mordgåtor genom ledtrådar har man här en mysig eftermiddag framför sig.

—Petit Tube. En sida som slumpar fram Youtube-klipp ingen har tittat på. Det är skönt att gå lite avsides på internet en stund.

---

Hört

—Helge Sten är tillbaka! Hans drone-projekt Deathprod har släppt nytt.

—Technovember är här. Först ut Tom Tragos nyligen släppte »Trembala«.