Vecka 45

Den digitala marknaden, molande mörker och John le Carré

Hört

—Nick Harkaway, författare och son till David Cornwell aka John le Carré, berättar i en intervju med New York Times Book Reviews podcast om utmaningarna med att ta över författarskapet av en rollfigur som ens pappa gjort till litterär världsstjärna. Exempelvis om hur Cornwell själv brottades med att berätta om sin mästerspion George Smiely efter att ha färgats av skådespelaren Alec Guinness rolltolkning av densamme. En detalj som hastas igenom i intervjuns början – men som på många vis kanske är mest signifikativ för en förändrad syn på berättande av historier – handlar om hur Harkaway haft svårt att skapa en ihophållen vision av vem George Smiley är. "Min pappa skrev enskilda berättelser, inte en franchise", säger Harkaway. I ett avseende illustrerar det utvecklingen av ett mer raffinerat marknadstillvänt förhållningssätt till romankonsten som inte fanns när Cornwell började skriva sina böcker. Hur George Smiley förhöll sig till händelseförlopp i tidigare böcker var inget Cornwell behövde reflektera över eftersom varje bok ändå skulle stå på egna ben. I ett större perspektiv vittnar det samtidigt om hur vi utvecklat andra krav på våra berättelser. En vän beklagade sig nyligen över hur trött han är på att allt är övertydlig storytelling, från Netflix-serier med klumpig dramaturgi till berättelsen vi utarbetar om oss själva i terapistolen. Den breda mittfåran har helt enkelt anammat serietidningsnördens krav på kontinuitet och att en berättelse helst ska vara en lite del i en större koherent helhet. Kanske är det något slags motreaktion mot en värld som känns fragmenterad, svårgreppbar och osammanhängande att vi nu ser en ny punkt i kontraktet mellan författare och publik där berättelsen garanteras som en logiskt greppbar tillflyktsort. Storytelling ger trygghet. Det är i alla fall föreställningen. Frågan är om det egentligen inte är tvärtom. Att den dramaturgiskt sammanhängande berättelsen, anpassad helt efter publikens trygghetsnarkomani, i själva verket föder beroende, desperation. En illusion av fast mark där moderna berättelser i själva verket sätter publiken på bar backe, nakna att hantera en omvärld som är osammanhängande, ologisk och ofullständig.

—Technovember vecka två ger Polar Inertias (som jag tror är svensk) obönhörligt molande mörker på nya albumet »Environment Control«.

---

Läst

—Kritikern Naomi Fry skriver intresseväckande om dokumentärserien »Social Studies« som följer unga i Los Angeles användande av mobiltelefoner och internet under ett år. Det finns framförallt något intressant i att fånga diskrepansen mellan det vi delar – och därmed ser – på internet och det som förblir kasserat, privat och kanske någon form av mer reell existens.

—Litegrann på samma tema skrev författaren Thea Lim för några månader sedan en intressant reflektion över hur den digitala marknaden förändrat förhållandet till kreativt arbete.

---

Sett

—Det finns nog inget man är mer trött på än det oändligt utdragna amerikanska valet. I utmattningen finns tröst att finna i David Graebers porträttering av det moderna politiska landskapet ur ett bredare perspektiv: