Den goda skräcken
I en intervju med The A.V. Club fick regissören John Carpenter nyligen frågan vad han tycker om termen "elevated horror". Efter att ha svarat att han inte vet vad det är och intervjuaren preciserat att det handlar om skräckfilmer som är fyllda av metaforer och ofta utgivna av filmdistributören A24 punkterade Carpenter effektivt ämnet genom att konstatera att "jag har ingen aning om vad du pratar om".
Elevated horror må vara en otroligt skitnödig term men det är likväl ett begrepp som ringar in något utmärkande för vår tids filmklimat. Kanske inte så mycket skräckfilmsgenrens själva innehåll utan snarare hur vårt förhållande till genren förändrats de senaste 10 åren.
I och med filmer som »Hereditary«, »The Babadook«, »The Witch«, »A Quiet Place«, »It Follows«, »Get Out« etc. etc. har skräckfilmen onekligen flyttat från dvd-backen och filmkritikers rynkade näsor in på kultursidan och de prestigefyllda filmprisernas nomineringslistor. Om vi backar bandet till runt millennieskiftet syns tydligt hur genren dominerades av ungdomsdöd i filmer som »Final Destination«- och »Scream«-serien, subgenren tortyrporr med »Hostel« och »Saw«-filmerna och en våg av asiatiska filmer som rönte framgångar i väst med »Ringu«, »Battle Royale» och »A Tale of Two Sisters« i spetsen. Det var en tid då skräckfilmen, på sin höjd, nådde in i finrummen som genrelek men som oftast dömdes ut som tom och våldsfixerad.
Idag skrivs istället spaltmeter om hur den moderna skräckfilmen perfekt fångar vår samtid. Ari Aster bjuds in till Bergmanveckan för att diskutera hur Ingmar Bergman inspirerat honom att plocka isär familjens inre slitningar, amerikanska journalister vräker ur sig think pieces om den amerikanska bostadspolitikens synder i förhållande till den nya versionen av Candyman och Jordan Peelse vinner Oscars för sina samhällskritiska rysare.
Varav detta skifte? Och vad har det egentligen betytt för skräckfilmen som uttryck? En tydlig förändring vars utvecklingskurva löper i korrelerande nedåtgående riktning med skräckfilmens uppgång är dramagenrens förfall. I takt med streamingtjänsternas utbredning har den västerländska biofilmen i stort reducerats till ett franchiseinferno där adaptioner av andra produkter närmast har totaldominans på biomarknaden. Den stora förloraren har här varit dramagenren som ofta saknar den spektakulära handling som lockar folk att betala streamingavgifter och som samtidigt är för dyr för att produceras för bioduken. Med få undantag.
Här någonstans har skräckfilmen successivt fått axla rollen som ett substitut för de filmskapare som vill utforska det mänskliga tillståndet och det moderna samhället. Skräck har blivit en kompromiss där familjetrauman, rasism, föräldraskap, klassamhället och bostadspolitik kan kläs i spektaklets skrud och därigenom vinna både streamingtjänsternas och kritikernas hjärtan.
I grunden är detta givetvis inget nytt. Skräckfilm har genomgående behandlat samhälleliga teman och identitetsfrågor. I fortsättningen på The A.V. Clubs intervju framhävde även John Carpenter hur bra skräck alltid drivs balansen mellan det läskiga och ett underliggande tematiskt material. Den avgörande skillnaden idag är dels den legitimitet skräckfilmen åtnjuter i och med att den blivit det ställföreträdande dramat och dels den självmedvetenhet som idag präglar genren. En självmedvetenhet som nästan perfekt ringas in och förlöjligas i öppningsscenen till den senaste »Scream«-filmen som släpptes i början av året.
I en annan av årets mest omtalade skräckisar, Zach Creggers »Barbarian« har handlingen förlagts till ett förfallet villaområde i Detroit. Utan att gå in närmare i filmens handling är det tydligt att Cregger på samma gång vill utforska den utsatthet en kvinna kan uppleva i mötet med en främmande man och vad som händer med ett samhälle som inte gör upp med det förflutna. Det är ämnen som utforskas ömsom effektivt men som även gör att filmen stundtals känns ansträngt duktig. I jakten på att vilja säga något blir »Barbarian« mån om att ingå i sitt sammanhang som modern skräck och tappar därmed något som idag ofta går förlorat i genren: sin subversivitet.
Det är uppenbart att skräckfilmen just nu befinner sig på en bra plats med starka nya röster, nya teman och en törstig publik. Men i upphöjandet av genren går även något förlorat. Skräckfilm blir en del av ett etablissemang. Det är inte längre oskulden som överlever eller den kristna moralen som till slut segrar (även även det förekommer emellanåt, jag tittar på dig »The Conjuring«), men likväl har nya moraliska dygder förvandlat skräckfilmen till en genre för den medvetna.
Ett begrepp som ”elevated horror” behövdes inte före 2010 eftersom genren egentligen inte hade något intresse av att vara ”elevated”. Den var något annat, något farligt, smutsigt och därigenom något eget och spännande. På många vis är genrens nya höga ambition något gott, något som gör skräckfilmen till ett av de klarast lysande ljusen i ett annars ganska dystert biomörker. Men i upphöjandet av skräckgenren är det ofrånkomligt att den inte bara omdanats, utan även gentrifierats.
Sett
—På tal om John Carpenter, den här memen om den havererade situationen på twitter är kanon.
—Tydligen har nya inscanningar av negativen till Michael Jacksons musikvideor »Thriller« och »Bad« gjorts och även om bilden definitivt är klarare kan jag inte bestämma mig om jag tycker den ser bättre ut. Den något suddiga föregångaren fångar en tidsanda på ett sätt som får de nya versionerna att kännas artificiella.
—Det var någonstans befriande att se hur NASA:s uppskjutning av Artemis tryfferas med att USA-reglagen drogs upp till 11 när Josh Groban framförde »The Star-Spangled Banner« ackompanjerad på länk av Herbie Hancock.
Hört
—Technovember rullar vidare med beats för regniga nätter i form av Daniel Averys nya album, »Ultra Truth«.
—Komikern Robin Berglund hade en bra take om att fotbolls-VM i Qatar fått motsatt effekt än det var tänkt. Istället för att mästerskapet skulle bli patenterad sportwashing har istället alla blivit än mer medvetna om vilket pissland Qatar är. Lyssna 46:22 in här.
Läst
I sin senaste bok, »Cinema Speculation«, berättar Quentin Tarantino om ett antal filmer han håller högt. Det är på många vis the usual suspcets med berättelser om »Taxi Driver«, den perfekte seriemördaren i »Dirty Harry« och trånande efter Steve McQueens coolhet. Men »Cinema Speculation« lyckas även peka ut vad Tarantinos styrka som filmskapare egentligen: att han vet hur det kan kännas i magen när man slås av en fantastisk filmupplevelse och att det i många fall är viktigare än all filmteknisk skicklighet i världen.