Vecka 46

Otänkbar kollektivism, årets technoalbum och dubstepens bakvatten

Sett

—Det var väldigt länge sedan en tv-serie lyckades ha ett lika cinematiskt anslag och en lika filmisk estetik som Vince Gilligans »Pluribus«. När seriens två första avsnitten lades ut på Apple TV förra veckan visade helt enkelt både Gilligan och Apple vem det är som har byxorna på i tv-världen 2025. Med en budget på 15 miljoner dollar per avsnitt är det inte riktigt den dyraste tv-produktionen någonsin men absolut en av de mest påkostade. Den stora skillnaden mot andra berättelser med liknande budget är dock hur alla dollar syns på skärmen. När Gilligan presenterar sin apokalyptiska berättelse om hur jordens befolkning smittas av ett utomjordiskt virus som förenar alla människor i ett gemensamt medvetande, gör han det med stilsäkert lätt hand. Likt stora fantasyepos med liknande ekonomiska medel fylls »Pluribus« absolut av häpnadsväckande scenografiska stordåd med öde städer och exotiska miljöer. Men oftast fylls de av tysta, nedtonade stämningar och distanserade skildringar av ensamhet. Gilligan får civilisationens omkullkastning att kännas omfattande och ödesmättad på ett sätt få filmskapare lyckats med. Den stora är effekten på »Pluribus« berättelse blir givetvis att understryka och förstärka seriens stora existentiella teman i form av kontrasten mellan samhörighet och alienation. »Pluribus« huvudperson, Carol Sturka (spelad av Rhea Seehorn), blir där ett slags karikatyr av den moderna västerlänningen. En misantropisk kreativ person som ljuger om vem hon är i rädslan att hämma sin framgång. En framgångsrik individualist som inser exakt hur ensam hon är när hennes enda familj – frun Helen – rycks från henne. Många har pekat på hur handlingen speglar den moderna AI-utvecklingen när Carol omges av människor som assimilerats in i virusets allomfattande medvetande och därigenom förvandlats till drönare redo att tillgodose den immuna Carols varje önskan. »Pluribus« ställer absolut frågor om vad som händer med den mänskliga existensen när den äger rum utan konflikter, utan andra människors intressen eller utan vardagens materiella begränsningar. Men det finns även ett annat underliggande kulturellt tema som gör »Pluribus« ytterligare intressant. När Carol i seriens andra avsnitt möter ett fåtal andra människor som också är immuna mot det utomjordiska viruset chockas hon av hur de inte alls är lika intresserade av att “ställa allt till rätta”. Flera av dem längtar tvärtom till dagen då också kan assimileras in i virusets gemenskap. Det är på många vis enkelt för tittaren att ta Carols parti och frustreras över de immunas naivitet inför att fråntas sin fria vilja men här skildrar även »Pluribus« på ett ganska subtilt sätt en västerländsk övertygelse om sin egen förträfflighet. I Carols fasa över att ge upp sin individualism skönjer vi en amerikansk individualism dragen till sin spets. Det är ett tema med rötter i en rad mind control-berättelser som exploderade under kalla kriget med filmer som »Invasion of the Body Snatchers« och »The Manchurian Candidate«. Ett berättande där den yttersta skräcken består i att bli en del av ett konsensusdrivet kollektiv, att missta sin egen agens och bli en viljelös cell i en större organism. Men i »Pluribus« ges den här berättelsen en ny dimension i och med att Carol faktiskt tvingas konfrontera den yttre världen och träffa människor utanför “Middle America”. Det är talande hur förvånad Carol blir över de övriga osmittades hållning mot kollektivismviruset, hur fullständigt otänkbar en annan existens är att föreställa sig i den senkapitalistiska kulturen. Det är ett spår som får »Pluribus« att kännas piggt. En försiktig påminnelse om att västerländska idéer om samhällskroppen inte är någon naturlag och inte nödvändigtvis resonerar med världens övriga sju miljarder människor. Det tråkiga här är att det känns som att detta resonemang behöver rundas av med en brasklapp: det finns givetvis en överhängande risk att »Pluribus« handlingen kommer att avslöja att det i själva verket finns en rad illasinnade motiv som driver det utomjordiska viruset. Att jordens befolkning ska förslavas etc. Det känns helt enkelt för främmande att en bred amerikansk berättelse skulle låta ett tillstånd av fred, samhörighet och gemenskap vara något annat än ondskefullt.

---

Läst

—Stellan Skarsgård levererar ett flertal slagkraftiga citat i den här intervjun med siten The Film Stage. Eller vad sägs om den här halshuggningen av det moderna tv-berättandet: “Normal television writing is: everything is in the text, everything is explained. So it doesn’t matter who plays it or who directs it; people will understand it even while they’re doing the wash or cleaning the kitchen. It’s poor man’s storytelling, easy and cheap. I get depressed when I watch it.”

—Den här matiga genomgången av produktionen av Burials debutalbum och hur det färgades av tekniska begränsningar är ett utsökt djupdyk i dubstepens bakvatten.

---

Hört

—Podden Kill the computer gästades i veckan av författaren och IT-kritikern Ed Zitron vilket resulterade i ett mycket intressant och initierat samtal om AI-bubblan och hur hela techvärlden tycks ha dragit på sig ett par märkliga silkesvantar.

—Technovember fortsätter med ett av årets mest hyllade album i technofåran, tyska Barkers »Stochastic Drift«.