Fältjournaler, del 1: ASAP Rocky beställer frukost
Det här är den första delen i en serie texter jag tänker skriva under 2023 som återbesöker händelser från mitt tidigare liv som musikjournalist. Jag tänker att det blir 3-4 delar utspridda under året och att dessa texter kommer handla om olika omständigheter runt saker jag var med om i musikjournalistikens tjänst som aldrig nådde de texter jag skrev. Eller i vissa fall inte publicerades alls men som av någon anledning etsat sig fast och förvanskats i mitt minne.
Under 00-talet genomgick musikjournalistikens villkor omdanande förändringar. Över var sötebrödsdagarna då skivbolagen betalade för att flyga journalister kors och tvärs över världen för att träffa albumaktuella artister och göra omfattande porträtt. Sakta men säkert började både pengar och tillgång att minska, det blev allt svårare att ens få en artist att ställa upp på en intervju, än mer omöjligt att få besöka artisten. Istället omvandlades möten till telefonintervjuer, som i sin tur ömsade skinn till att bli entimmarspass där artister pratade i tio minuter vardera med olika journalister. Förutsättningarna för att kunna göra något slags insiktsfullt eller åtminstone måleriskt reportage om en musikartist försvann någonstans där och istället tog skivbolagen själva kontroll över berättandet med tillrättalagda tv-program eller innehållsfattiga postningar på sociala medier.
Så kom det sig våren 2012 att jag skulle intervjua ASAP Rocky, en då ganska ny stjärna på raphimlen som hade givit ut två mixtapes och nu jobbade på sitt första album. Intervjun skulle vara 15 minuter lång och hade anordnats av Rockys skivbolag. Det tekniska tillvägagångssättet för den här typen av intervjuer var oftast detsamma. En journalist eller en redaktör gav skivbolaget ett telefonnummer journalisten ville bli uppringd på, ett dolt nummer kopplade sedan upp journalisten mot en telefonpool där en pressmänniska påminde om förutsättningarna för intervjun och sedan bad journalisten att vänta. Sedan kopplades man fram till artisten, pratade en stund och när tiden började ta slut kom pressmänniskan in i samtalet och sa att det var dags för sista frågan och till slut kopplades samtalet ned.
Men när jag satt där en eftermiddag i april och hörde Sony Musics – eller vilka det nu var – pausmusik i väntan på att kopplas fram till ASAP Rocky så hände något märkligt. Plötsligt upphörde pausmusiken och samtalet blev tyst i ett tiotal sekunder. ”Hallå?”, frågade jag lite trevande. Inget svar. Efter en halv minut hördes plötsligt ett pladdrigt kaos, skrapande mikrofonljud och till slut ASAP Rockys röst i ett ”Hello?”. Jag drog en lättnadens suck och kastade mig in i intervjun med mina, i ärlighetens namn, ganska trista standardfrågor. ”Hur går det med albumet?”, ”Hur har du velat utveckla din musik sedan dina mixtapes?” och så vidare. Rockys svar gick ungefär i samma fantasilösa tonart.
Efter ungefär 20 minuter hade jag kommit fram till de sista av mina frågor och slängde fundersamt ett öga på klockan. ”Borde inte någon flaggat om tiden?”, tänkte jag men lät samtalet fortsätta. Fem minuter senare hade jag slut på frågor och styrde istället över samtalet mot ogenomtänkt småprat. Rocky berättade att han satt i bilen med hela sitt gäng, ASAP Mob. En kör av röster levererade glada tillrop i bakgrunden och vrålade saker som ”ASAP for life!”.
Rocky fortsatte att berätta hur de var på väg för att köpa frukost i en drive-through-lucka i Harlem och med en lite bisarr känsla i kroppen fick jag vara med på högtalartelefon medan hela ASAP mob beställde ägg, pankakor och friterad kyckling någonstans på norra Manhattan. När samtalet närmade sig en timme började Rocky fråga saker om Sverige, deklarera sin kärlek till klädmärket Acne och leverera rockstjärne-plattityder som ”when I get to Sweden you need to set me up with some nice Swedish bitches”. ”Absolutely”, svarade jag kände kinderna blossa hemma i frilanssoffan.
Efter lite drygt en timme och en kvart berättade Rocky att det var dags att käka men att han nästa gång skulle ringa upp på Skype istället för att ”this is gonna get expensive”. ”Absolutely”, svarade jag igen och funderade på om jag kunde fler ord på engelska. När jag till slut lade på telefonen möttes jag av notifikationer om 14 missade samtal. Efter mindre än en minut ringde telefonen på nytt. I andra änden hördes en märkbart uppstressad pressmänniska från skivbolaget. ”Vad är det som händer? Vi har försökt ringa både dig och Rocky i en timme? Du skulle ju göra en intervju då måste du ju svara?”. När jag förklarade att jag ägnat de senaste 75 minuterna med att göra just den intervjun tystnade pressmänniskan. ”Men du kopplades ju bort från samtalet?”.
Jag har ingen aning om vad som hände i den där telefonpoolen riktigt och samtalet med Rocky blev heller aldrig någon text. Den gjordes på uppdrag av musiktidningen Sonic och tanken var att den skulle följas upp med ytterligare en intervju när Rocky besökte Sverige senare samma år. Någon uppföljning blev det aldrig och den där timmen vi pratade genererade egentligen inget som var särskilt intressant. Utöver ASAP Mobs frukostbeställning. Men jag är likväl tacksam över att den ägde rum. Att det för en liten stund kändes som att jag var med i bilen med ett hypat rapkollektiv på väg mot en drive-through-frukost.
Sett
—Något slags »The Last of Us«-feber har peakat i och med seriens tredje avsnitt och den finstämda kärlekshistorien om Bill och Frank. Men Hateff Mousaviyan har en poäng här, våra krav på berättelser är lägre än någonsin när det här ses som ett omvälvande kulturellt ögonblick.
Hört
—Nytt Odpod ute nu om ai, självmedvetna rollfigurer och »Disco Elysium«.
—Jag vet inte riktigt vad man ville att Daft Punk skulle göra efter att de gick skilda vägar för två år sedan men att Thomas Bangalter tonsatt en balett känns på något vis helt rätt. Första stycket finns att höra nedan.
Läst
—New Yorker hade en mycket tänkvärd text om the multiverse som berättartekniskt grepp för några månader sedan. Att the multiverse kanske är ett slags slutstation för franchiseberättandet där kreativiteten är så begränsad att det enda sättet att mjölka ett koncept på nytt är att vika det dubbelt, remixa sig självt.