Sett
—Någonstans bland superhjältar och hämnddriven action har en filmgenre fallit i glömska: high concept. Det är en av anledningarna till att Kristoffer Borglis »Dream Scenario« känns så pigg. Det på ytan enkla upplägget med en berättelse om en okänd man som helt plötsligt börjar dyka upp i drömmar för människor över hela världen har liksom mer gemensamt med 80-talets »Trading Places« eller »Weird Science« än något annat som görs idag. Kanske förs tankarna allra tydligast till Charlie Kaufmans filmer från millennieskiftet, dels tack vare »Dream Scenarios« frikostiga utflykter ut i det bisarra, dels tack vare en Nicolas Cage i toppform. Men det finns även något mer fräscht i »Dream Scenario« än en udda form eller en kaotisk drömvärld, ett slags nonschalant träffsäker inramning av samtiden. Det är en sedelärande saga som berättar om vår tids besatthet av tydliga markörer att samlas kring och hur vi tenderar att tro att de, sin natur till trots, gör oss unika. Cage huvudperson blir snabbt en världskändis, en figur alla känner igen, men vilken de flesta mest vill delge sina egna erfarenheter, uppfattning och projektioner. Han blir ett slags allmän egendom, unik för varje individ, och samtidigt ingen alls. En företeelse som äts upp och spottas ut på vägen till nästa punkt i samtiden att samlas kring. »Dream Scenarios« berättelse förkroppsligar en internetkultur som följer ett repetitivt och förutsägbart mönster. En process alla vill haka på, för gemenskap, självförverkligande eller monetär vinning. Där ekar även »Dream Scenarios« kanske starkaste underliggande budskap, hur vi alla försummar en gemenskapens potential i jakt på nästa meme.
—Ett tydligt exempel på internetkulturens märkliga möte med det mänskliga beteendet är hur min algoritm på Threads tycks ha fastnat i en märkligt dystopisk loop. En fjärdedel av alla inlägg jag ser är långa videosekvenser på växter som planteras, väggar som lappas ihop eller betongplattor som lagas. Det är ett innehåll som designats för att hålla uppmärksamhet, att mållöst väcka frågan "vad ska det bli?". Resultatet blir en internetkonsumtion som är motsvarigheten till att titta på målarfärg som torkar.
Hört
—Burial har släppt nytt.
Läst
—I kategorin kuriosa är den här lilla texten om vad skeppsbeteckningen "NCC" i Star Trek-universumet står för ett utmärkt exempel.
—I veckan åt jag lunch med John Airaksinen som har AI-salongen där mötet mellan modern teknik och människa avhandlas i levande samtalsform. Vi pratade mycket om relationen mellan kultur och nya ai-verktyg och vilka som egentligen vill konsumera berättelser, musik och konst som inte bara har en mänsklig upphovsperson. Det är frågor som utforskas på ett lika intressant som hisnande vis i det här långa reportage hos The Verge om ai-genererad litteratur.