Osäkerhetens attraktionskraft
Få serier har varit lika kollektivt uppskattade de senaste åren som »The White Lotus«. När finalen av den andra säsongen sändes i veckan översköljdes sociala medier och poddar av teorier, memes och diskussioner i en utsträckning vi i det samtida tv-klimatet nästan bara sett franchiseserier göra. Och kanske finns förklaringen på varför också i hur vi vant oss vid just franchiseberättelsernas logik.
I ett klipp med den talande titeln »Marvel's Defenders of the Status Quo« diskuterade youtubern Pop Culture Detective nyligen hur Marvels filmer och serier alltid landar i insikten att det godaste man kan göra är att upprätthålla den rådande ordningen. Hur Marvels hjältar i praktiken skulle ägna sin lediga tid åt att motarbeta ojämnlikhet, rasism eller andra samhälleliga problem men, likt gudar, istället bara iakttar mänskligheten tills ett rättmätigt hot mot sakernas tillstånd uppenbarar sig.
Att antagonisten ofta är intressantare än protagonisten är en gammal dramaturgisk sanning, som alltid understryks i Marvels berättelser. Det är skurken som vill stoppa orättvisor, störta eliten eller riva ned samhället i sina grundvalar. Pop Culture Detective pekar dessutom ut hur det i Marvels serier, för att understryka att skurken alltid är skurken, oftast innebär att många oskyldiga måste dö.
I det här försvarandet av samhällets status quo finns givetvis en rad av samtidens farsoter inbyggda. Framförallt i form av idén om att mer ordning behövs för att samhället ska fungera ("Nu får vi ordning på Sverige") men även som en manifestering över hur vi blivit oförmögna att föreställa oss ett samhälle som fungerar som inte är den liberala kapitalism som råder i västvärlden idag.
Detta är långt ifrån unikt för Marvels serier och filmer och framförallt får det här berättandet en konsekvens som genomsyrar otroligt mycket av vår tids populärkultur. För när varje historia måste landa i att saker återställs till hur de var vid berättelsens början står snart heller ingenting på spel. Vi vet att Captain Marvel vinner till slut eftersom något annat skulle omöjliggöra att nästa film ställer upp ett nytt liknande scenario. På samma vis vet vi att Rey överlever varje laserskott i »Star Wars« och Dominic Toretto varje biljakt i »The Fast and the Furious«. Plot armor har blivit franchise armor.
Här i ligger även förklaringen till miniserien och antologin blomstrat på tv-skärmen de senaste åren. Med nya karaktärer och ett begränsat utrymme introduceras något som franchiseberättelserna ofta saknar, nämligen osäkerhet. När själva målet, istället för att bädda för nästa fortsättning, är att fullborda en dramaturgisk kurva, att ta en historia i mål blir möjligheterna oändliga.
På många sätt är »The White Lotus« en klassisk whodunit men det största attraktionsvärdet ligger inte i att genom finalavsnittet få reda på vem som dör, eller vem som dödat. Berättelsens kraft hämtas istället i tittarens nyfikenhet, i att vi lär känna figurer vi inte vet någonting om, som i praktiken är kapabla till vad som helst. Det laddar historien med en mänsklig dramatik som ingen Marvel-film ens kommer i närheten av.
Sett
—Det här lilla klippet på när H.R. Giger äter glass på en hal parkering är fullständigt oemotståndligt.
Läst
—Amerikanska forskare meddelade i veckan att de gjort stora genombrott i experiment med fusionsenergi. Det mest häpnadsväckande är nog hur forskarna lyckats skapa 3.15 megajoules genom att använda laser på 2.05 megajoules och alltså fått en energivinst på runt 50%. Många var snabba att påpeka att vägen till fri och säker energi genom den nya tekniken fortfarande är lång och fylld av hinder och att genombrottet kanske bör tas med en nypa salt. Jag känner samtidigt att jag i nådens år 2022 firar de segrar vi får.
—Det har skrockats friskt och högt om hur Variety i en serie regissörssamtal nyligen bjöd in Taylor Swift att samtala med Martin McDonagh. Och det skrockades inte mindre över att Swift under samtalet frågade McDonagh om den symboliska betydelsen i hur han filmar fingrar. Bland de mest bisarra hånfulla kommentarerna handlade om att symbolik inte är något en skapare använder medvetet, att det är något som "är en naturlig biprodukt av en berättelse". Att så många människor har en så förvriden uppfattning om manusförfattare och regissörers schamanistiska förmågor är inget annat än häpnadsväckande. En gammal bekant sa en gång några bra ledord att ha med sig: "Även Michael Bay lägger ned sin själ i att välja varje kameravinkel".
—I den fortsatta utarmningen, och framförallt uttöjningen av streamingtjänsterna, meddelades i veckan att »Westworld« och Joss Whedons »The Nevers« tas bort från HBO Max. Var dessa två serier tar vägen är oklart men I linje med vad Warner Bros. Discoverys vd David Zaslav har sagt tidigare så lär de dyka upp på någon annan tjänst som ägs av samma koncern. Det är intressant att den typ av originalserier som blivit streamingtjänsternas lockvaror nu ska flyttas och återanvändas för att knyta prenumeranter till andra tjänster.
Hört
—Den gamla trotjänarpodden Radiolab var tillbaka i högform i slutet av förra veckan med avsnittet »The Middle of Everything Ever«. I ett samtal med matematikern Steven Strogatz hördes en oväntat djupsinnig halvtimmes poddguld när man försökte besvara frågan om vad den genomsnittliga storleken på allt i hela universum är.