Läst
—Magnus Dahl (som bland annat har det ofta tänkvärda nyhetsbrevet Chainmejl) skrev i höstas några tankar om fantasyförfattaren Brandon Sanderson i tidningen Arbetet. I texten läser jag en underliggande fundering: Varför läser man Brandon Sandersons böcker? Jag är inget stort Sanderson-fan men efter att ha konsumerat 5000-6000 sidor skrivna av honom de senaste åren är det definitivt en fråga jag ställt mig själv. Så här lagom till att »Wind and truth« släppts – den femte delen i Sandersons magnum opus, »The Stormlight Archive« – är det kanske därmed på sin plats att formulera fyra stycken anledningar.
1. Pålitligheten. I en tid där tv- och bok-serier ofta spänner bågen för långa berättelser som är tänkta att sträcka sig över flera kapitel och år blir man som läsare eller tittare ofta besviken. Böcker dröjer, blir aldrig skrivna. Tv-serier läggs ned eller tar konstiga vändningar. Brandon Sandersons böcker går i motsatt riktning. Han berättar om när de skrivs, visar tydligt när de ska ges ut och levererar alltid i tid. Där finns en trygghet som sällan erbjuds för den moderna populärkulturknarkaren.
2. Lön för mödan. Sanderson är på många vis en bristfällig författare. Han är ofta kass på att skriva karaktärer, är förnumstigt nöjd med att konstruera komplicerade system med vetenskap han själv hittat på. Hans styrka ligger istället i hur han konstruerar narrativ. Saker tar ofta lång tid men för den som är beredd att plöja hans ofta hundratals sidor väntar nästan alltid en ganska tillfredställande belöning i hur saker knyts ihop, vidareutvecklas eller får sin förklaring.
3. Det är något annat. Med sitt delade universum av bokserier – känt som The cosmere – har Sanderson konstruerat en egen franchise som uppmuntrar läsaren att konsumera allt han skriver. För många finns en attraktionskraft bara i det men, för andra är det en tröttsam marknadsföringsploj skapad för att sälja fler böcker. Det är däremot ofrånkomligt att The Cosmere är något eget. Det är inte »Star Wars«, Tolkien eller »Harry Potter«, det saknar tydliga beröringspunkter med mycket annan fantasy. Bland all likriktning lyckas Sanderson med andra ord bygga något som åtminstone känns lite unikt.
4. The sunk cost fallacy. Har man läst 5000 sidor »The Stormlight Archive«-berättelse är det väl lika bra att läsa 1300 sidor till för att se hur det ska gå.
Sett
—I veckan kom den första trailern till zombierökaren »28 Years Later« – regissören Danny Boyles och manusförfattaren Alex Garlands återkomst till en franchise de tu startade upp för 22 år sedan. Det är en slagkraftigt trailer som på många vis bärs av en uppläsning av Rudyard Kiplings dikt »Boots« inspelad 1915. Det är också det senaste exemplet på vad vi kan kalla kill-poesi. En tradition där dikter används för att egga igång en stämning och likt ett Hans Zimmer-soundtrack mest fogas in för att ge en episk fond. Ett tydligt samtida exempel finns i Christopher Nolans »Interstellar« där en resa ut i universum ackompanjeras av orglar och Michael Caines inläsning av Dylan Thomas »Do not go gentle into that good night«. Ett annat är användningen av DH Lawrence »I never saw a wild thing felt sorry for itself« i Ridley Scotts »G.I. Jane« eller varför inte när förbundskaptenen Tommy Svensson läste Karin Boye för landslaget under fotbolls-VM 1994. Det är poesi som stridsrop, som maskulint uttryck för kamp, överlevnad och hjältemod. Att Kiplings dikt dessutom använts av amerikanska Navy Seals för att träna på att utstå tortyr bidrar inte till den manligt poetiska mytologiseringen. I fler avseenden finns det en intressant konflikt där, i mötet mellan poesins moderna plats som obskyr kulturform, som något som uppfattas som svårt och obegripligt av en anonym allmänhet. Men som på vita duken förvandlas till en litterära näve i luften.
Hört
Antingen lyssnade jag bara slött i våras eller så missade jag det helt. Mark Nelson släppte i mars ett nytt album med sitt alias Pan American. Det är en otroligt finstämd historia med den geografiskt illustrativa titeln »Reverberations Of Non-Stop Traffic On Redding Road«.