Här är ett litet bokslut över 2022 i form av fyra saker som var utmärkande bra från de senaste 12 månaderna. Nästa vecka tar Journalen julledigt men på återseende 6 januari.
Film: »Decision to Leave«
Få böcker om filmkonsten är lika läsvärda som Andrej Tarkovskijs »Sculpting in Time«. I den ringer den ryske regissören in sitt eget förhållande till filmskapande men identifierar framförallt hur förhållandet till tid är filmkonstens största styrka. Genom filmrutans rytm och rörelse breder en dimension med en unik poesi ut sig, menar Tarkovskij. Detta är en idé som ekar genom koreanske Park Chan-Wook senaste film, »Decision to Leave«. Hälften mordmysterium och hälften relationsdrama är det en film som på ett mästerligt vis förflyttar tittarens blick genom tid och rum likt hur ett minne studsar i tanken. Det är, som så ofta i Chan-Wooks filmer, en blek bild av människan som tecknas men även ett ömt porträtt av desperation och moralisk tvetydighet. Med hjälp av en kittlande känsla för klippning och tid lyckas Chan-Wook på något vis skulptera ett mästerverk om omöjligheten att rymma från sig själv.
Hedersomnämnanden: »Kimi«, »The Eternal Daughter«, »Everything Everywhere All at Once«, »The Stranger«.
TV: »Yellowjackets«
Det finns ett segment av populärkultur där djupsinnighet och camp möts. Tyvärr är det ett utrymme som utforskas alltför sällan och i ärlighetens namn ganska ofta innehåller berättelser som haltar och skaver. Men i det där utrymmet händer nästan alltid något intressant. Det banala lyckas understryka något fundamentalt, det överdrivna belyser något omvälvande, det lökiga blir något vackert. Exakt här utspelar sig »Narcos«-författarna Ashley Lyle och Bart Nickersons »Yellowjackets«. Ett drama om en gymnasieskolas fotbollslag som kraschar i den kanadensiska vildmarken och genomgår trauman som ska forma deras liv. Det är en berättelse som förenar den mänskliga naturens hänsynslöshet från »Flugornas herre« med den amerikanska medelklassens hemliga sår från ömsom »Revolutionary Road« och ömsom »Desperate Housewives«. Ingen serie var lika ambivalent 2022.
Hedersomnämnanden: »Atlanta«, »For All Mankind«, »We Own This City«, »Pachinko«.
Bok: »The Candy House« av Jennifer Egan
I »The Candy House« lyckas Jennifer Egan med konststycket att berätta om hur tech i själva verket handlar om människor. Om hur medierna vi använder förändrar hur vi ser på varandra men även på oss själva. Det är i sig inget särskilt unikt anslag 2022 men Egans stora bedrift är hur hon återanvänder formen från sin prisvinnande »A Visit from the Goon Squad« med ett berättande som skiftar mellan ett antal olika unika röster. I »The Candy House« får detta grepp dubbel effekt i och med att olika perspektiv och erfarenheter tillsammans bildar en mosaik av unika viljor, ambitioner, känslor och uttryck. Det är, i linje med de sociala mediernas flöde, ett slags ström av individer och berättelser ur vilken Egan lyfter ett sammanhang som lyckas med konststycket att fånga en känsla av ett vi.
Hedersomnämnanden: »Sea of Tranquility« av Emily St. John Mandel, »Eversion« av Alastair Reynolds, »Shards of Earth« av Adrian Tchaikovsky, »A Desolation Called Peace« av Arkady Martine.
Album: OHYUNG - »imagine naked!«
Det gångna året såg på allvar vilket avtryck pandemin satt i kulturen. Dels i form av olika berättelser vars produktionsvillkor helt formats av begränsningar, avstånd och lockdown-regler men även i återkommande teman om ensamhet, isolation och en allmän känsla av dissociation. På sitt andra album under sitt alias OHYUNG lyckades amerikanen Robert Ouyang Rusli fånga in och destillera denna period av pandemiskt kaos. »imagine naked!« är en komposition som präglas av ensamhet, både genom ett ödsligt, vemodigt ljudlandskap men även i sin tillblivelse hemma hos Ouyang Rusli. Det ironiska är givetvis hur OHYUNGs musik i förlängningen lyckas framkalla en motsatt effekt genom att skapa ett sammanhang. Genom att bli en varm hand att hålla i genom ensamhetens tidevarv.
Hedersomnämnanden: Rosalía - »Motomami«, FKA twitgs - »CAPRISONGS«, Weyes Blood - »And in the Darkness, Hearts Aglow«, The Weeknd - »Dawn FM«.
Decisions to leave hade jag helt missat. Får kika närmre på den, helt klart.
The Eternal Daughter har jag varit rädd att bli besviken på. Jag tycker ju mycket om Tilda Swinton, men tror att jag måste gå in med rätt förväntningar av vad filmen är (hur det nu ska gå till).
Pepp på att Yellowjackets återvänder i slutet av mars!