Bok: »Bright Young Women«
En gång för många år sedan lyssnade jag på en föreläsning om Jacques Derrida och post-strukturalismen där föreläsaren på ett mycket föredömligt vis tog upp Clint Eastwoods film »The Unforgiven« som exempel. Filmen, menade föreläsaren, tog Eastwoods klassiska westernfilmer om hårda och odödliga revolvermän och ställde den i nytt ljus med en åldrad gammal bandit plågad av en mörbultad kropp och ett liv av lögner. En liknande obeveklig post-strukturalistisk blick riktar författaren Jessica Knoll mot true crime-genren i sin roman »Bright Young Women«. Här berättas en fiktiv berättelse om seriemördaren Ted Bundys (aldrig nämnd vid namn i boken, ständigt refererad till som "The Defendant") offer genom en lins av medmänsklighet, beundran och klarsynthet. När Bundy ställdes inför rätta i Florida 1980 beskrevs han som intelligent, vass och charmerande. Med sylvass skicklighet monterar Knoll ned den myten och lyckas istället genom sina huvudpersoner teckna ett porträtt av en misogyn kultur där det patriarkala förtrycket tar sina allra mest våldsamma uttryck.
Hedersomnämnanden: »Nettle & Bone«, »Babel«, »Translation State«, »The Shards«, »Lords of Uncreation«.
Album: »Inland Delta«
Det mullrar i inledningen av »Inland Delta« – norrmannen Geir Aule Jenssens senaste album under aliaset Biosphere. En ackordmatta lägger sig som en mörk fond som snart grumlas upp av små små tonartsförändringar som antar formen av soniska andningshål. Det är ett mönster som återkommer »Inland Delta« igenom och illustrerar Jenssens balanserade sinne för improvisation där ljus och mörker ständigt tycks komplettera varandra. Att albumet helt är inspelat på en arsenal av ombyggda gamla syntar ger dessutom Biospheres ljudlandskap en tidlös dimension som är trygg att försvinna in i. Det är en värld där harmoni uppstår ur springorna av verklighetens dova gråskala.
Hedersomnämnanden: »Atlas«, »The Greater Wings«, »12«, »River of Dreams«, »Colours of Air«.
TV: »Succession«
»Succession« var aldrig en perfekt tv-serie. Tvärtom var det en berättelse som ofta idisslade sina konflikter tills de var lika tömda på smak som på näring, som innehöll otaliga repliker där manusförfattarnas självbelåtenhet ofta var lika påtaglig som rollfigurernas narcissism. Men vad »Succession« däremot lyckades med var att sätta landningen. Den fjärde säsongen om familjen Roy och deras imperium var tio mästerligt snidade tv-timmar som klarsynt och överraskande insiktsfullt behandlade sorg, avund, familjeband, politiska maktspel och obearbetade trauman. I en tid då tillfredsställande avslutningar på tv-serier är lika sällsynta som enhörningar red den sista säsongen av »Succession« in likt en majestätisk springare med ett horn lika praktfullt som Logan Roys ego. Med stor sannolikhet lär det dröja minst ett decennium innan vi upplever något sådant igen.
Hedersomnämnanden: »Full Circle«, »Silo«, »A Murder at the End of the World«, »Poker Face«, »Special Ops: Lioness«.
Film: »Anatomie d'une chute«
»Anatomie d'une chute« är en mosaik. Det är en thriller om skuld, en skildring av minnets skörhet och på samma gång ett rättegångs- och familjedrama. Ändå lyckas »Anatomie d'une chute« undvika alla de klichéer som vanligtvis grumlar andra berättelser som behandlar dessa ämnen. Justine Triet lyckas med utgångspunkten i något så banalt som ett mordmysterium veckla ut en väv där familjens inneboende anspänningar håller varje tråd styv som en fiolsträng. Det är antagligen den mest välspelade filmen de senaste 20 åren där Sandra Hüller fullständigt försvinner in i huvudpersonen Sandra Voyters bräckliga självsäkerhet.
Hedersomnämnanden: »Oppenheimer«, »Aftersun«, »Past Lives«, »How to Blow Up a Pipeline«, »As bestas«.
Bright Young Women är nyss tillagd i läslistan. Tack för tips. Och tack för ett år av journalen!