Drömmen om en förlorad lägereldskultur
I förra veckans avsnitt av amerikanska långköraren Saturday Night Live deltog gästprogramledaren Pedro Pascal i en scen byggd runt en game show med frågor om den amerikanska nöjesindustrin. Med frågor som ”Vilket kritikerhyllat drama har Samuel L Jackson spelat huvudrollen i det senaste året på Apple TV?” och ”För vilken film blev Andrea Riseborough oscarsnominerad förra veckan?” var det en sketch som perfekt ringade in vilket splittrat kulturellt ögonblick vi befinner oss i just nu. Att detta är en era där mainstreamkulturen är så utspridd att den ofta känns främmande och bortkopplad.
En liknande känsla infinner sig exempelvis när man tittar på regissören Rian Johnsons senaste serie, »Poker Face«. Under den inledande halvtimmen introduceras här ett hänsynslöst dubbelmord, ett casino på dekis i en deppig del av Nevada och en huvudperson med en nästan klärvoajant känsla för sanningen. Det är en av de mest välgjorda och spännande inledningarna på en tv-serie på väldigt länge och likväl är det en serie nästan ingen pratar om. Antagligen för att den visas på den halvobskyra NBC-kopplade streamingtjänsten Peacock.
På många vis präglades Pedro Pascals gameshow-sketch av en underliggande känsla av nostalgi som även ringar in »Poker Face:s« brist på genomslag. En undertext av hur vi numera inte har en aning om vilka påkostade produktioner världens största filmstjärnor jobbar med, att allt förvandlats till ett oöverskådligt gytter i streamingtjänsternas brus. När Pedro Pascal ombeds att säga titlarna på tre filmer från de senaste fem åren och nätt och jämnt lyckas krysta fram »Top Gun: Maverick« är det på många vis en perfekt illustration över hur en monolitisk lägereldskultur dött ut. Hur vi helt enkelt inte längre har en populärkultur vi samlas kring.
Förklaringarna till detta skifte är många. Pandemin, streamingtjänsternas exkluderande struktur, den rurala och urbana uppdelningen, internet, kulturkriget, välj själv vilken du vill lägga största vikt vid. Vad som däremot står klart är att det verkar finnas en latent längtan bort ifrån detta. En dröm om att återigen förenas genom berättelserna vi tar del av. När kulturen delat in oss i anhängare av olika franchises, prenumeranter på olika tjänster eller upphovsrättsligt uppdelade konsumenter förstärks viljan att hitta ett ”vi” som suddats ut.
Här finns å en sidan en oerhörd potential, en möjlighet att finna en samhörighet som är större och mer pregnant än de subkulturella internetenklaver vi annars rör oss i idag. Å andra sidan tycks den här känslan bo granne med konservativa föreställningar om nationell identitet och idéer om kulturkanon och konstituerande makt över vad det där ”vi:et” egentligen bör innefatta.
Det är därför intressant att försöka hålla i de få tillfällen då denna lägereldskultur återigen får fyr. Om Rian Johnsons »Poker Face« illustrerar hur denna lägereld slocknat visade hans senaste film, »Glass Onion: A Knives Out Mystery«, att det fortfarande kanske finns en glöd som pyr någonstans där ute. När miljontals människor runt jul (kanske urexemplet på den gamla lägereldskulturens högtid) samlades för att titta på Johnsons lustfyllda mordmysterium hände nämligen något speciellt. Folk började diskuterade något så basalt som om filmen var bra eller dålig.
”Vi” påmindes om att det befriande i att samlas runt en berättelse inte handlar om konsensus eller identitet, utan snarare om något så banalt som att få dela erfarenheter, känslor och tankar med andra. Att populärkulturen kan visa oss att det där vi:et är fyllt av nyanser, motsättningar och olikhet men att det likväl får oss att känna oss lite mindre vilsna i världen.
Sett
—Vill man unna sig att vada lite i en epok då det bara fanns en enda kultur att ta del av kan man spendera några minuter på Youtube-kontot Svensk Nostalgi som nyligen grävt fram en mängd gamla reklamfilmer från 60-talet. Få saker är mer oskyldiga än en fem minuter lång film om hårfärg med Hep Stars.
—Wired lade nyligen ett mind blowing klipp där matematikern Emily Riehl förklarar oändlighet i fem olika komplexitetsnivåer.
Hört
—2019 släppte Leyland Kirby sitt sista alster under sitt alias the Caretaker, »Everywhere at the End of Time«. Ett 390 minuter långt epos som gavs ut i fem olika delar och bestod av trasiga tape loops med gammal dansmusik. Nu har någon dåre sammanställt en otrolig Spotify-lista på musiken som Kirby använde för att göra sitt magnum opus. I ljuset av Kirbys projekt är det musik som får en nästan spöklik klangbotten.
Ska vi gå tillbaka och förenas runt det som en gång i tiden var det första tv-mediet som förenade oss nämligen SVT?
De släppte Händelser vid vatten nu efter jul och gjorde det väldigt bra tycker jag. Ett avsnitt i veckan och det är något som många pratar om. Dock verkar ljudsättningen fått mycket skit men gör som jag - titta med undertexter.
Problemet för mig och min fru är att vi är fast i binge-tittandet så vi har väntat tills att alla avsnitt har sänds så att vi kan ta alla på en gång. Och då hamnar vi utanför detta gemensamma som vi ibland eftersträvar.
Snacka om mind-blown-friday med lite snack om oändlighet! Jag vaknade till i alla fall 🤯😅