Vecka 6
Lögnen om polarisering, vanliga ansikten och förlorade kassettband
Läst
—Det är sedan många år en etablerad sanning att klick, interaktioner och sidvisningar är den verkliga hårdvalutan i den digitaliserade mediavärlden. Frågan är om och hur detta egentligen stämmer överens med verkligheten? I en intressant ny undersökning med rubriken »Engagement vs. Commitment: The Economic Trade-Offs of Polarizing News Content« presenteras istället slutsatsen att polariserande innehåll som drar mycket klick istället har en tendens att avskräcka folk från att prenumerera på en publikation. Spetsiga takes och kontroversiella utspel lyckas helt enkelt dra uppmärksamhet till sig men dödar också förtroende och konsumtionsvilja hos läsaren. För kanaler som söker förlita sig på prenumerationer är detta förstås värdefulla insikter men den kanske viktigaste påminnelsen är hur den engagement-drivna medievärlden förändrat det offentliga samtalet i syfte att imponera på annonsörerna. För även om reklam givetvis haft inflytande på printmedia rent historiskt händer något annat när du minutiöst börjar mäta exakt vilket budskap och innehåll som går bäst att sälja. Och väljer att fokusera på det istället för innehållet som läsaren i själva verket är villiga att betala för. Det är en sorglig cementering av faktumet att det marknadsdrivna internet obönhörligen förvandlar varje konsument till produkt.
—Jag läste en recension av den ekonomiska brottslingen Alexander Ernstbergers självbiografi som ömsom raljerade kring hur Ernstberger är dålig på att skriva böcker och ömsom förfasade sig över att den här typen av litteratur lockar unga killar. Ynglingar läser inte bara för lite, de läser tydligen fel böcker också. Frågan som aldrig ställs när man diskuterar unga mäns läsvanor är däremot vilken typ av läsare – eller kulturkonsumenter i stort för delen – som det moderna samhället producerar? Finns det kanske en anledning till att företagsledare, svindlare och machostinna självhjälpsgurus är de som lyckas fånga killarnas intresse? Det tycks tydligt att det som egentligen lockar inte är litteraturen eller berättandet, utan snarare drömmen om kontroll. I vårat “get your bag”-samhälle är den största överlevaren den som lyckas få sitt på det torra. Och ju torrare desto bättre. Den som på något vis kan sälja bilden av att den tack vare sina skills lyckats få sitt banksaldo att växa. Ekonomiska brottslingar får respekt på samma vis som knarkbaroner högaktas och mytologiseras. Det är ett förhållningssätt där ändamålen helgar medlen i jakten på det enda som betyder något, likviditet. De som torskar ses nödvändigtvis inte som några dåliga människor utan snarare antihjältar som bara spelat spelet. Figurer som Alexander Ernstberger lockar unga män till läsning för att han symboliserar det enda de lärt sig ger dem människovärde, agens och inflytande i den moderna världen. Det vidriga är förstås att de på många vis har rätt. Det gör liksom ingen nytta att upprört hytta med fingret över att svenska högerpolitiker flirtar med figurer som Ernstberger när hel samtiden genomsyras av uppmaningen att ta. Ekonomiska brottslingar blir då istället ett slags moderna Rorschach- eller Joker-figurer, kaotiska serietidningsskurkar som misstas för sanningssägare, och kan orera om skattetryck och jantelagar för att förstärksa sitt narrativ. Att någon juniornasse i näringsutskottet då tycker Ernstberger är en häftig Tony Montana-figur, är lika förvånande som att Kurdiska rävens undersåtar lyssnar på Yasin.
Sett
—I höstas skrev RS Benedict en text om hur den moderna populärkulturen genomsyras av vältränade och superfixade människor. Jag har tänkt på den texten två gånger den senaste veckan. Först när jag såg Kleber Mendonça Filhos charmiga »O Agente Secreto« och sedan när jag tittade på klippet »Why aren't actors ugly anymore?« av Archer Green. Båda gångerna påmindes jag om hur människans ansikte är ett sådant oerhört effektivt och vackert verktyg för berättande.
—Ju mer saker förändras desto mer förblir allt likadant, rappade Jay-Z i låten »This Life Forever« i något slags parafras på författaren Alphonse Karr. Det känns väldigt sant när man ser Rage Against the Machine-gitarristen Tom Morello inleda en spelning i Minnesota med att slänga runt mikrofonen mot publiken och riva igång »Killing in the Name«.
Hört
—Den här samlingen av upphittade, insamlade och digitaliserade kasettband är inget annat än en ren kulturskatt.
—Podcasten Kapitalet har de senaste veckorna haft två intervjudrivna specialavsnitt på grund av pappaledighet som bjudit på väldigt mycket intressant. Dels med den ekonomiska makrostrategen Namik Immelbäck och dels med Nordeas chefsekonom Annika Winsth. Det är två timmar som innehåller många nycklar till att förstå världsläget i västvärlden 2026.