Vecka 7
Musik för digital isolation, tågstationer och jättestora siffror
Hört
—För omkring 15-20 år sedan beskrev jag Rafael Anton Irisarris musik som “ljudet av en humla som landar på ett rhododendronblad i ultrarapid” i en recension av hans debutalbum, »Daydreaming«. En kanske inte helt lyckad liknelse men det jag än idag minns att jag försökte fånga var Irisarris förmåga att bygga massiva ljudlandskap med väldigt små medel. Det är ett tema som 18 år senare går igen på hans nya album, »Points of Inaccessibility«. Med hjälp av försiktiga slingor med stråkar läggs här lager på lager av brusiga melodier och söndersmulade distade toner. Det är som att Irisarri i sin musik lyckas skapa en förvrängd storslagenhet som hela tiden skyms eller undflyr lyssnaren på ett sätt som hela tiden väcker nyfikenhet. Ambitionen med »Points of Inaccessibility« är att gestalta digital isolation. Att genom musiken ge kropp åt ett avstånd som skapats av en alltmer digitaliserad verklighet. Från Irisarris Bandcamp-sida:
“Points of Inaccessibility asks whether connection is still possible within environments shaped by mediation and delay, or whether we have become isolated points within the very networks that promise proximity.”
Det är frågor som för tankarna till ett sorgligt bortglömt album från 2004, Hans Appelqvists »Bremort«. Där skildrar Appelqvist en musikaliskt uppbyggd stad genom att sömlöst röra sig mellan olika melodier som tar form. Ett samtal mellan två främlingar leder till ett kafé där någon nynnar en melodi som Appelqvist sedan bygger ut med pianoslingor, beats och blåsinstrument. Från ett öppet fönster hörs en flöjt som får eget liv, blir en låt och fladdrar iväg på fantasistaden Bremorts gator. På »Points of Inaccessibility« tar ofta en liknande vardaglig harmoni form, en skönhet som bor i huset intill. Toner och melodier som hörs genom väggarna, avlägset men ändå förnimbart. Men där Hans Appelqvists musik går närmare, sträcker ut en hand till de melodier som uppstår, understryker Irisarri istället det digitala avståndet genom att successivt förvränga organiskt ljudande stråkar och sångaren Karen Vogts sakrala stämma. Det är en musik där nivåer staplas och effektivt väcker känslan av något håller på att gå förlorat. På skivans samtliga spår äger en process rum som musikaliskt understryker hur ett informationsbrus förvränger det basala vi trånar efter. Ofta med toner som dränker ljudbilden och på samma gång fångar lyssnarens känslor och fokus. På ett hypnotiskt vis lyckas Rafael Anton Irisarri fånga ett tillstånd där en vacker verklighet sakta glider betraktaren ur händerna.
—Varsågod för veckans pausfågel. Ta tio minuter och utforska fågelradio från hela världen.
Sett
—Att brottas med stora tal är ofta hisnande. Om man, som jag, är en person som vid ett flertal tillfällen brottats med att försöka förklara matematiska och fysikaliska storheter på ett begripligt vis bjuder det här samtalet mellan Hannah Fry och Michael Stevens på stor njutning. Ungefär 21 minuter in levererar Stevens exempelvis en omtumlande förklaring av hur otroligt många olika sätt man kan blanda en kortlek.
—Ett oväntat kaninhål finns på den här sidan som samlar 3D-renderingar av olika tåg- och tunnelbanestationer från hela världen. För första gången någonsin känns det som att man får något slags grepp av hur T-Centralen är uppbyggd.
Läst
—I senaste Odpod diskuterade vi inte bara kramreglerna på Disneys nöjesparker utan även science fiction-litteraturens eventuella stagnation utifrån en intressant text av Matthew Claxton från senaste numret av Typebar Magazine. Under rubriken “Science Fiction is Dying. Long Live Post Sci-Fi?” diskuterar Claxton hur sf-litteraturen delats i tu av tillströmningen av författare som använder science fiction-troper men inte nödvändigtvis skriver traditionella sci-fi-böcker. Det är en tankeväckande text som kanske inte träffar rätt i alla sina resonemang men som onekligen sätter fingret på hur en litterär genre på olika vis fastnat i sin egen självbild.
—Förra veckans stora kulturella monolit var onekligen Bad Bunnys framträdande under Super Bowl. Att det var ett musikaliskt ögonblick som slog ned som en bomb i det pågående kulturkriget känns på många vis irrelevant. Det som framförallt var inspirerande med Bad Bunnys show var snarare hur stora delar av världen för en liten stund förenades i något som förkroppsligade en tidsanda. Det var det första stora kulturella mainstream-ögonblicket på väldigt länge som inte kändes som ett nostalgiskt eko från något som vi förlorat, utan istället betonade ett nu – som påminde oss om hur det går att vara vänd mot världen utan att gå vilse i känslan av hopplös meningslöshet. Bad Bunny må ha byggt sitt framträdande runt sin historia och kulturen på hemön Puerto Rico, men i berättelsen om utsatthet, förtryck och kärlek var det snarare en större gemenskap som tog form. Medborgarrättsjuristen Alejandra Caraballo gjorde en gedigen närläsning på Bluesky som i detalj bryter ner Bad Bunnys artistskap och uppträdandets scenografiska symboler.
Bremort fet - aldrig hört!