Läst
Du vet känslan. Att efter att en lång stund av planlöst och innehållsfattigt scrollande i diverse flöden inse att en timme av ens liv tillsynes ofrivilligt raderats ut. Tomheten. Som att man besökt en buffé som har dukats upp utan goda intentioner och ändå lämnar anrättningen med en otillfredsställd hunger. Jag vet inte exakt i vilka mekanismer som driver oss in i dessa flöden gång på gång. Om det är simpla dopaminutsöndringar via blinkande lampor och snabb utdelning i belöningssystemet av klipp, bilder och spetsiga åsikter, eller om det är den bekväma känslan av att passivt låta sig översköljas av media och information man själv inte valt ut. Den passiva konsumtionens förföriska men samtidigt olidliga lätthet. För när vi scrollar våra flöden är det ofta i avslappnande passivitet. Sociala medier, strömningsplattformar och nyhetsflöden antar formen av egna medvetanden vi kopplar upp oss mot. De antar formen av en ström utan agens där vi tillåts uppleva utan att reflektera eller agera. Till viss del är attraktionen i strömmarnas passivitet tydligt kopplat till hur vår samtid genomsyras av obönhörliga konsumtionsval. När vi ska jämföra långivare, räntor, försäkringar, köpa rätt yoghurt, testa den senaste snabbmatskedjan, göra informerade val i vilka trådlösa hörlurar som egentligen passar mina behov bäst, välja skola till våra barn utifrån vilken pedagogisk teori som kommer ge dem bäst förutsättningar i livet och samtidigt se till att välja rätt nyhetskällor för att informera oss om vad som pågår i vår omvärld, då blir det alternativa mediala medvetandet som det moderna Internets flöden erbjuder en efterlängtat passiv respit. På många vis tjänade förut linjär-tv samma funktion. Drömmen att vara frånkopplad några timmar innan man lägger sig för dagen. Stimulering utan krav på motprestation. Men snart stöptes linjär-tv-uppplevelsen i en ny form. Med fler kanaler, operatörer och fler tjänster, abonnemang, fjärkontroller och lådor kopplade till tv-apparaten följde stressen över vad som går förlorat på de tv-kanaler som inte just nu kastar sitt sken över vardagsrummets kvällsmörker. Istället uppenbarade sig nya flöden i och med det moderna Internets formförändring. När man ringde upp www med sitt modem under 90-talet uppenbarade sig snabbt ett problem: vad ska jag surfa på? Vilka sökord ska jag mata in på Altavista för att få valuta för den tid internetuppkopplingen kostar? Det går rykten om en sida som berättar vilken tidpunkt man ska dö, hur hittar jag till den? Den tidiga internetupplevelsen gick i det flitiga arbetets tecken och modemets lampor tycktes lika mycket blinka av frenetiska dubbelklick och sökande tangentbordsinmatningar som av information som togs emot. Vad de moderna internettjänsterna erbjuder är en frigörelse från dessa krav på kunskap och riktning i den digitala existensen i form av ett tillstånd uppsvept i ett oändligt brus som flimrar mellan frågor, åsikter, videor, memes och diskussionstrådar i en så rasande takt att ingen slutpunkt aldrig behöver nås. Inga svar behöver levereras, inga diskussioner behöver mynna ut i konsensus eller ens i någon form av slutord. Allt existerar likt ett ögonblick. Nästa vecka tar vi det kanske igen. Idisslar samma memes och diskussioner en gång till, om så bara för att hålla strömmen flödande. (Den ultimata ironin är givetvis vi, samtidigt som våra digitala flöden sköljer över oss, har den gamla versionen, linjär-tv:n, på i bakgrunden.)
Så, varför känns det så tomt? Varför lämnar man aldrig en exkursion i scrollandets myrmarker med några bestående tanker eller intryck bortom (på sin höjd) viljan att visa en lustig formulering för en vän? Antagligen för att hastigheten, brusets överblicklighet och brist på givande kontext skapar ett gytter som är svårt att förhålla sig till. När den moderna människan klagar på hur samtiden är svårbegriplig, omöjlig att få grepp om, är jag övertygad om att det bottnar i verktygen som sägs vara duken på vilken samtiden avtecknar sig. När den är ett tillsynes slumpmässigt kollage av starka sinnesintryck helt utan agens, skräddarsydda för att få dig att scrolla vidare, blir den sammantagna bilden osammanhängande. Du har precis spenderat 60 minuter med att titta på bilder från världens alla hörn, höra röster från vitt spridda perspektiv. Någon röd tråd mellan dig och din verklighet i och det digitala medvetandet är svårt att upprätthålla. I den diskrepansen föds det vi kan kalla det Den stora paradoxen. Faktumet att de moderna internettjänsterna utvecklades med löftet om att föra människor samman, att göra oss mer uppkopplade, interaktiva och sammanflätade. Men istället tycks ha sått split i så gott som varje mänsklig länk, uppmuntrat oändlig polemik, lämnat oss med tomheten i att vara frånkopplad, snarare än uppkopplad. Du vet känslan.
Sett
—Fotografen och youtubern Patrick Tomasso har en ganska intressant take på hur arbetsprocessen runt film de senaste decennierna förändrat förutsättningarna för att arbeta med ett visuellt hänförande bildspråk. Tomasso framhäver hur film- och tv-produktion idag förlitar sig i så stor utsträckning på efterproduktion, digitala effekter och kameror som klarar av att filma vilket ljus som helst att arbetet i själva filmandet tonas ner. Man vågar helt enkelt inte ljussätta en scen på ett konstnärligt vis eller välje en inspelningsplats med speciella ljusförhållanden eftersom man inte vet exakt hur scenen kommer att se ut i efterhand ändå. Tomassos resonemang är å ena sidan initierat och intressant men dryper å andra sidan av ett slags nostalgisk förenkling. Om man håller med om påståendet att film idag ofta ser mycket tråkigare ut än den gjorde förr borde man kanske istället fråga sig varför moderna filmare inte utforskar nya sätt att skapa något visuellt intressant i efterproduktionen eller med hjälp av ny kamerateknik. Helt enkelt varför den nya tekniken inte används för att skapa nya estetiska uttryck utan snarare leder till ett blekt och homegent bildspråk. En teori skulle kunna vara att vi i en kultur som genomsyras av bilder och video helt enkelt tappat vårt intresse för det visuellt utmanande eller visuellt kreativa. Vi har vant oss hur rörlig bild ser ut och hur moderna kameror fungerar genom vår unika närhet till mediet och därigenom vant oss vid en konformistisk standard som är svår att avvika ifrån. Kanske.
—Vill man ha en tankeväckande men också ganska mysig resa ned i fysikens teoretiska källarvåningar rekommenderar jag det här klippet där fysikern Brian Greene diskuterar tid i fem olika svårighetsgrader. Spoiler alert, det blir inte nödvändigtvis svårare bara för att det blir mer avancerat.
Hört
—Nedsänkt i feber har jag de senaste veckorna haft ett märkligt men tryggt sällskap: guldskivan som följde med rymdsonden Voyager ut bortom vårt solsystem. Det är en fem timmar lång samling av musik, röster och ljud från planeten jorden avsedd att förse en utomjordisk civilisation med ett soniskt fingeravtryck av vår planet. På många vis är det ett helt obegripligt sammelsurium av språk, vågskvalp och urtidstrummor. Men emellanåt stiger något slags harmoni ur kaoset. Som när Harry Martinssons dikt »Besök på observatorium« plötsligt flimrar förbi.
—Min lista över 2024 års bästa ambient är klar nu.